Idag är just precis en sån där dag. En sån där dag då jag är alldeles trött och grinig och less på allt och alla i min tillvaro. Jag gillar inte såna dagar. Det allra mest humoristiska med det här är att det måste synas, för det är just precis på såna här dagar som allt går åt satan. Vad hände i morse till exempel i morse när jag först och främst blivit väckt av en alldeles för gäll telefonsignal av någon som ringt fel, och tänkte passa på att lägga mig och glassa i solen? Jo, jag ramlar när jag ska styra ut solsängen på gräsmattan. Jag menar, what?! Hur ofta ramlar man på en trappa med endast två steg som till och med grannbäbisen på snart två år kan gå i utan problem. Det är just precis på såna här djävulsdagar. Sedan så inser jag att jag inte bara styrt ut stolen i skuggan, utan även där min pappa håller på att vattna gräset. Så där ligger jag, blöt och kall. För att förgylla min dag bestämmer jag mig för att ta en glass inne på stan med min kära vän Amanda. För att inte förgifta någon med min svettlukt som jag ådragit mig genom att ligga i solen när det trots allt är 30 grader varmt så bestämmer jag mig för att ta en dusch. Allting går  som smort fram tills dess att jag shamponerat in både  kroppen och håret. Då blir plötsligt vattnet iskallt, och då menar jag verkligen iskallt. Typ ungefär som när man stoppar ner handen i ett pimplingshål på vintern, den kylan snackar vi om.
I alla fall, när jag alltså står där med lödder på hela kroppen plus i håret så blir alltså vattnet så kallt att jag måste skynda mig ut ur duschen på en gång. Varför vattnet blev sådär kallt funderar jag fortfarande på, det måste vara för att det va tänkt att min enda lediga dag den här veckan skulle bli till ett rent helvete.

Men jag tänker inte låta detta komma åt mig. Imorgon jobbar jag igen och det är slut på ledigheterna. Det ryktas förresten att jag jobbar på samma ställe som Ankan? Visste inte att det fanns såna högkvalitativa personer där. Det kommer bli en härlig kväll med massa förvirrade gamlingar som varken vet ut eller in. Men det är tydligen så att bli gammal har jag hört. Ibland tror jag nästan att jag börjar bli gammal med. Jag vet inte så mycket och är rätt förvirrad mestadels av tiden. Visserligen sitter jag varken i rullstol eller behöver rullator när jag ska gå någonstans. Jag har inte heller tandproteser eller nattblöja, men vem vet, ålderdom kanske visar sig på olika sätt hos olika människor?

"Feeling good don't ever cost a thing"
Jo, tänk för att det gör det visst.
// Still going strong - Mercy

Mina vänner kommer tröttna fullständigt på att höra detta, men jag kan inte låta bli att prata om det när det liksom är årets kändis-happening! Det är pressmeddelande-status på detta!

Jag fastnade på Bromma några timmar igårkväll efter en mycket tung resdag. Trött, less och uttråkad sätter jag mig framför TV:n i närmaste baren där U21 matchen England-Sverige är inne på andra halvlek. Konstaterar: Marcus Berg är snygg.
Ställningen är 3-0 när jag börjar titta, men som ett under tar Sverige ikapp och ställningen är vid halvlekens slut 3-3! Två mål gjorda av Marcus Berg och ett av Mikael Lustig. Konstaterar: Lustig ser inte så dum ut han heller.
Matchen går vidare till förlängning och sedan straffläggning. Vid straffläggningen zoomar de in Englands målvakt, Hart. Konstaterar: Det finns snygga Engelsmän också.
Sverige förlorar matchen, jag drar en djup suck och hoppar på mitt plan till Göteborg.

Väl framme på hotellet i Göteborg, efter en promenad längs en skum strandväg (som kunde resulterat i att jag blivit våldtagen och styckmördad flera gånger om eftersom NÅN gav mig en lite dålig vägbeskrivning och väntade lite väl länge med att komma och möta upp mig) händer det inte så mycket. Johnny knappar på datorn och jag byter om till lite ledigare kläder. Vi snackar på om livet som mest och käkar äpplen. Plötsligt utbrister Johnny:
- Vet du om att U21-landslaget bor på samma hotell som oss?

Alltså okej, regel nummer ett. Om en sådan här stor grej inträffar säger man det inte på samma sätt som om man undrade om vad klockan var, man ringer i förväg och halvt om halvt skriker ut det i telefonen av upphetsning!
Regel nummer två, man säger det INNAN berörd person hunnit tvätta bort sitt smink.
Regel nummer tre, man tar reda på exakt var spelarna bor! Det hade inte Johnny gjort.

Till min stora förtjusning får jag reda på att det inte bara är Sveriges landslag som bor på hotellet utan även Englands! Klockan börjar närma sig ett på natten och jag bestämmer mig för att sova. Men imorgon, vid frukosten, tänker jag. Då..! Berg, Lustig och Hart, watch out for me!

Frukosten var öppen mellan åtta och tio. Jag satt i restaurangen fram till kvart över nio, och besökte den sedan en extra gång för att "fråga om frukt". De var inte där. Ingen av dem. None. Frukostsalen är ganska liten och jag får höra att de givetvis äter på något annat ställe. För tillfället är jag förkrossad.

En sådan här chans får man kanske bara en gång i livet och jag missar den. Jag har sovit i samma byggnad som Sveriges hjältar utan att göra någonting åt det! Knackar man dörr på ett hotell får man stryk, men tro inte att jag inte tänkt tanken. Jag skulle även kunnat muta Securitasvakten som patrullerade här inatt, men det gjorde jag inte. Nu är han borta.
Jag har helt enkelt missat ett guldläge, vi var på så nära men ändå så lång borta.
Men jag menar - Shit happens.

Dom som har denna blogg är bääst! :))<33
I Söndags så fick jag träffa Tobbe Trollkarl!! :D
Snart så ska vi se på fotboll, äntilgen sommarlov då får jag vara uppe längre. ;)
Det är bra. ;D

Gästbloggare
//Mercy JR, 10 år

 

Befinner mig åter igen i min kära hemstad! Eller "kära" hemstad". En stad med ca 9000 invånare, ett trafikljus och rostiga friidrottsredskap håller jag inte allt för kär. Tyvär. 
Men i förrgår kväll hände det faktiskt en spännande grej. Jag och en god vän hade ett ärende i stan så vi körde in med bilen, och tro det eller ej, men VI MÖTTE FAKTISKT EN ANNAN BIL! Helt fantastiskt.

Är för tillfället hos Mercy för att kolla in kvällens fotbollsmatch. Pappa följde också med. Hemma skulle det tydligen visas 'Morden i Midsumer' på TV så vi flydde fältet. Enligt mammas filosofi ser hon så sällan på TV så att när det är någonting hon vill se ska hon få se det. Då är det bara att tiga och finna sig i det. Det gjorde vi. Väldigt väl. Mercy har bakat chokladkakor, sjukt goda!

I helgen reser jag tillbaka till Umeå igen och sedan vidare till Göteborg. Ditresan blir inga problem, däremot var jag visst lite sen med att boka hemresa. Blir kvar där till på tisdag innan jag kan ta tåget till Östersund. Men men, jag har ingenting emot lite goa Göteborgare! Eller Alfredos pastabuffe i Nordstan, mums!

//54

Snart ska jag publicera en upprättelse för en av världens kanske mest underskattade och missförstådda sporter, det är verkligen på tiden!
Men det blir inte ikväll. Jag befinner mig i Sundsvall och försöker vara lite trevlig mot min värdfamilj, även om det för tillfället går lite dåligt eftersom min Hotmail har hängt sig. Då blir jag lätt lite irriterad. Men oftast inte så irriterad att jag blir jätteotrevlig och sätter mig vid bloggen för att skriva ett långt världsförändrande inlägg när jag egentligen borde umgås, det händer inte ikväll heller. Bara ett nog långt inlägg för att min mail ska komma igång igen.

Nu har den låst upp sig. Adios.

... men gör det nästa år.

Det är inte kul att gå på skolavslutning. Inte om man är gymnasieelev, inte om man inte är student. I alla fall inte på min skola.

Officiellt program:
09.00 Musikuppträdande
09.30 Studenternas intåg, tal och allsång
10.00 Avslutning

Det verkliga programmet:
09.00 Tillfällig paus från studenternas förnedring
09.30 Studenterna börjar om med förnedringen
10.00 Studenterna fortsätter att förnedra hela vägen ut ur skolan

"Ett år kvar, tjaalalalala!" Skriker de åt oss och hytter med nävarna. Pekar på oss, ser ned på oss. Skrattar åt oss som får vara kvar i skolan. Vi står där, tysta. Med ihopbitna tänder. Tänker att: Nästa år, då...!

Vill man vara politiskt korrekt skulle man nog säga att det där med förnedring är förlegat. Det finns bättre sätt att visa sin glädje på och många andra sånger man kan sjunga när man vill få utlopp för sina känslor!

Men idag drog en klass (till 100% bestående av pojkar) upp mig på flaket för att få lite kvinnligt sällskap. Jag fick låna studentmössa, jag hade vit klänning, och när man stod där och skrek på alla ettor och tvåor förstod man vilken skön känsla det faktiskt var. Det kändes som om jag var en av studenterna, en av de som aldrig mer skulle sätta min fot i skolan, en av de som upplevde en av de lyckligaste dagarna i mitt liv! Det kändes som om jag äntligen fick lite revansch när det var min tur att skrika åt de andra eleverna efter åren av skrik på mig.



Kanske är det så att man kan ta förnedringen man får som etta och som tvåa. Ingen student gör det egentligen för att vara elak, utan bara för att de är så glada! Samtidigt är det faktiskt en liten sporre. Klarar man av sina år i gymnasiet är det en själv som får stå där och skrika på alla andra, peka, skratta och förnedra. Sjunga och dansa. Hurra och skåla. Det lär absolut inte vara det bästa med studenten, men det är en liten sporre. Och efter tre års slit kan det vara värt det!

Nästa år!
//54

Gå aldrig med på att flyttstäda din storebrors lägenhet, liksom bara för att vara snäll. Storebröder anses nu mera vara ett ganska smutsigt folkslag. Eller han är väl i och för sig inte så smutsig, men lägenheten. Ojoj. Vilken röra. Jag överlevde dock detta bakterieangrepp och en lång, varm dusch och lite handsprit senare så är jag som en ny människa igen!

Jag är en naiv människa. Det är dock inget jag kommit fram till själv, tvärtom faktiskt. Jag har en mycket god vän som relativt ofta talar om för mig att jag är naiv. Inget ont i det, jag håller fullkomligt med henne. Att vara naiv har sina nackdelar. För att återgå till exemplet jag lämnade i början av inlägget så ska man inte tänka "jamen det kan väl inte vara så farligt?" när ens kära storebror ber en att städa köket i lägenheten. Man ska säga nej, och sätta sig ner och leka med hunden istället. Mindre bakterier på mina händer - mindre tvångsmässigt tvättande av händerna - mjukare händer och en mycket mycket mycket gladare människa. Svaret är ja, jag har en liten bakterieskräck. Jag är utöver det även rädd för katter, höjder, hästar och lite annat smått och gott. Inte för att det hade nåt med någonting att göra, men utifall att någon skulle känna sig intresserad och kanske skulle vilja mata sina intressesmurfar så gavs just ett tillfälle.

Hur gammal kan en fågel bli och Ponnyhästen Kennuth. Flashbacksen är totala.
Vad hände egentligen med all tid? För ett tag sen så tyckte jag att jag hade all tid i världen till att göra saker och besluta saker och helt enkelt bara va. Nu har jag inte det. Jag har inte all tid i världen längre. Frågan är ju då, vars tog all denna tid i världen vägen?

Sommaren sägs vara här. Hoppas även den här sommaren bjuder på många sånger om foppatofflor och annat trevligt, som till exempel mopeder och ponnyhästar som heter Kennuth och jobbar på McDonalds som hamburgare, i köket hemma hos 54.
Tankar om såna tider gör mig lycklig.

Förvirrad, ren och (troligtvis inte) en smula klokare.
// Mercy