Som liten läste jag Bamsetidningen (vi prenumenerade). Där fanns en snubbe som hette Skalman. Skalman var supersmart. Hemma hos Skalman, på väggen, satt en tavla med ett enda ord.

E=mc2.

Wow, tänkte jag. Det där måste vara någonting supersvårt. Skalman förstår det, för han är supersmart. Om jag någonsin förstår där kommer typ jag också att vara supersmart. Nästan lika smart som Skalman.

Så en dag sitter jag där på fysiklektionen. Vi har genomgång i ämnet kärnfysik. Ulf, vår lärare som är ca 60 år och söt, förklarar väldigt entusiastiskt saker som en del av oss faktiskt lyssnar på och tycker är intressanta.
Så, helt plötsligt och utan förvarning, så kommer den.
Formeln för Einsteins relativitetsteori.
Ulf bara tar upp den, som om det vore vilken formel som helst: "...och den här kanske några av er känner igen..." men jag känner hur hela klassen håller andan, och vi tittar med spänning hur vår lärare skriver upp de berömda bokstäverna på tavlan. Formeln var inte alls lika svår eller lika spännande som jag trott, men det var ett moment. Det var ett riktigt Moment, med stort M.

Jag är nog faktiskt lite nöjd.
Hade jag kunnat träffa mitt 5åriga jag, hade jag nog berättat detta för mig själv. Frågan är ju då om jag skulle fortsatt att läsa och uppskattat Bamse? Jag skulle kanske fortfarande gillat storyn, men jag skulle inte alls blivit lika imponerad av karaktärerna som var med.
Jag skulle ju i framtiden liksom ändå bli nästan lika smart som Skalman.

Från fysiklektionen:
Jag: Piko är egentligen ett ganska fint ord. Det skulle jag typ kunna döpa ett av mina barn till.
Erik: Spik är också ganska fint. Det skulle mina barn kunna heta.

Framtidens ungar kommer alltså att vara namngivna efter SI-prefix och byggmaterial. Grattis framtiden.

//54

Fotnot: E=mc2 betyder att energin i en kärnreaktion går att räkna ut genom att ta massan gånger ljusets hastighet i kvadrat.