Det har talats om gästbloggande ett bra tag, och nu kände jag, Ankan, att det var dags! Kommentarsfältet i all ära, men som den kanske trognaste läsaren, är det hög tid att jag tar det utrymme som erbjudits i besittning…

Hej!
Det är jag som är Ankan. Jag är singel, och tjej. I den ordningen. I alla fall om man ska tro min omgivning. Till och med en inbiten ensamseglare som jag kan känna att det vore trevligt med en familj inom en inte alltför avlägsen framtid, men framför allt så verkar folk omkring mig vara väldigt angelägna om att jag slår mig till ro med en man (några andra möjligheter har förmodligen inte övervägts).
Och det är ju inte så att jag inte VILL. Det är bara lite lagomt marigt att hitta nån!
Jag tog och räknade lite på mina statistiska chanser häromdagen. Inte upplyftande. Chansen att jag ska hitta nån som jag tycker om och står ut med torde vara ungefär 1 på 1000 (då har jag vägt in tex ålder, civilstatus, yrke, intressen, personliga egenskaper och annat som kan tänkas vara viktigt). Inga vidare odds redan där.
Chansen att en random människa ska tycka om mig och faktiskt vara beredd att stå ut med mig skulle kunna vara typ 1 på 2000.
Sannolikheten att dessa två faktorer ska sammanfalla kan enligt den statistiska vetenskapen beräknas till 0,001x0,0005. Chansen att jag ska tycka om en människa som tycker om mig tillbaka är alltså den smått deprimerande produkten 1 person på två miljoner….
I Sverige borde det alltså (förutsatt att vi är ungefär lika många män som kvinnor) innebära att jag har 2,25 killar att välja på.
Okej, jag har kanske inte direkt oddsen på min sida, men chansen är i vart fall större än noll! (För man ska väl tänka positivt?)
Som den lydiga och målmedvetna kvinna jag ändå är, så har jag bestämt mig för att finna nån utav dessa två-och-en-fjärdedels killar! (eller…jag kan väl för all del låta den sista fjärdedelen vara…)
Tillvägagångssättet kan närmast beskrivas som ett enträget dejtande där jag ”betar av” kandidaterna en efter en. Det är ett hårt jobb, och det kräver att man tycker om att fika, promenera, chatta på MSN samt kan konststycket att göra en intressant sammanfattning av sitt liv på under tre minuter. Det skall i sammanhanget framhållas att det hittills inte gått så värst bra, och om jag nånsin tillåts att gästblogga igen, så ska jag mer än gärna dela med mig av mina – ibland smått bisarra – erfarenheter.
Ankan tackar för utrymmet och önskar eder alla en fortsatt trevlig söndag!