Er ärade 54 fick en idé. Eller ja, i rättvisans namn var det väl kanske inte hennes idé, men det var som sagt därför hon fick den. Annars hade hon nog aldrig haft den.
Hennes tränare tyckte i alla fall att hon skulle åka till ISM i Bollnäs. Efter många om, men och funderingar kom hon fram till att det nog var en ganska fin idé. Hon beslutade sig dessutom för att det var ett alldeles lysande förslag att hon skulle åka dit med sin träningskompis MALIN, och de kom senare fram till att de skulle samordna resan med 54:s friidrottsklubb.
Sagt och gjort, nu ligger båda brudarna i ett dubbelrum på Scandic och laddar inför helgens utmaningar.

Veckans Babe blir onekligen allas vår egna 54!
När jag beklagade mig över att växelautomaten på solariet där jag hade tänkt sola igår efter gymmet inte fungerade, och jag fick fara hem och äta glass utan att ha fått steka mig i solariumet ett tag så kläckte hon det fina citatet:
"Åh, jamen utan motgångar så skulle det inte finnas några medgångar."

När jag tänker efter på vad det är hon har sagt åt mig, så inser jag ju faktiskt att det stämmer. Vad vore världen utan motgångar egentligen? Skulle man verkligen uppskatta de små stunder av guld som livet har en tendens att erbjuda ibland, om man va omringad av dem?
Det behöver inte vara några märkvärdiga saker, det räcker med att det snöar när jag ska ut och springa mitt genomblödningspass en fredagmorgon, eller att jag två timmar senare får en gigantisk läxa av min lärare i samhälls. De här sakerna räckte verkligen för att min fredag skulle vara helt förstörd och att jag aldrig mer tänkte kliva upp ur sängen.
Men sedan så försöker jag vända på det, och jag kommer faktiskt fram till att medgångarna inte heller behöver vara så särskilt stora för att det ska sudda ut allt hemskt som hänt tidigare under dagen. Att få se en lagomt tjock man i sina bästa år ramla på en helt vanlig trottoar utan varken ojämnheter eller isfläckar när man går hem från skolan, ser jag verkligen som en guldstund i mitt liv. Att min lillasyster för någon dag sedan somnade på soffan och jag ritade en stor mustasch på henne, och att det tog henne ungefär två timmar efter att hon vaknat att upptäcka det, är inte fy skam det heller.

Slutligen skulle man alltså kunna säga att jag tror att tanken med både motgångar och medgångar är att de ska jämna ut varandra. Hur kul vore det att ha ett bekymmerslöst liv utan några som helst motgångar till exempel? Eller kanske att ständigt vara tvungen att slåss med motgångar för att klara sin vardag? Inget av det vore särskilt mysigt tror jag.
Jag kan ärligt erkänna att jag ibland känt att mitt liv enbart består av motgångar, för att sedan bli glatt överraskad av något underbart, kanske litet, men fortfarande tillräckligt underbart för att jag ska kunna se livets ljusa stunder igen.

Än en gång, all heder åt 54. Well spoken my lady!

Det är okej att inte titta på Melodifestivalen varje vecka. Det är okej att tycka att Melodifestivalen är uttjatad. Det är okej att påstå att Melodifestivalen bara är lördagsmys för bögar och kärringar.
Men det är inte okej att säga att Melodifestivalen inte är bra.

Alla deltagande artister och låtskrivare håller inte faktiskt måttet, men det är inte det som är meningen heller.  Är det ingen som minns Roger Pontare under festivalens glansdagar, innan år 2000 då han fick sitt genomslag i sammanhanget med låten Vindarna viskar mitt namn? Han var en tönt, en fjant. Han var kass på scen och hans isdräkter hade absolut inget sammanhang med vare sig låten eller festivalen. Men tänk efter, lika kul som man hade när man lyssnade på de bra bidragen, lika kul hade man när man skrattade Pontare. Till sist lyckades han ju ändå ta hem segern och han vann även Svenska folkets respekt.

Melodifestivalen är till för att kritiseras! Kebabpizza Slivovitza skulle aldrig hamnat i Belgrad men den fick sin chans, Svenska folket fick en ny snackis och en ny melodi att nynna på. Den gjorde trots allt ändå ett visst genomslag, den finns faktistk tryckt i boken Pop 2007 som står på min sambos elpiano idag! Vissa artister klarar sig ju dessutom förbi all negativ kritik, de lyfts fram extra mycket i media och får chans till spelningar och skivkontrakt. Med tanke på dagens fildelningshysteri har musiksverige det nog svårt som det är, Melodifestivalen är ju ett utomordentligt sätt för de små och okända musikerna att överleva.

Så låt artisterna ha kvar sitt forum där de har en chans att visa upp sig. Och fortsätt att tycka till om, kritisera och hylla de beundransvärda människorna som har kraften att ställa upp år efter år och som berikar Sverige med ny och fräsch musik. Det är de värda.

Veckans guld går till min underbara boendekamrat Sofie, som ställer upp för mig i alla väder trots att jag bär mig dumt åt  och ibland kanske är lite för blond för mitt eget bästa.
Förlåt än en gång för att jag skämde ut oss inför hela din klass.

Veckans golvbrunn går till Bollnäs för att de inte har nog många hotellrum att bjuda på när de står som arrangör för ett SM, inte okej.

Vilken guldgruva jag har hittat, det är helt fantastiskt. Varför har jag aldrig tänkt på detta förut?
Inte bara för att jag har tillgång till ett av mina favoritintressen och en av mina absoluta favoritsysselsättningar på ICA (dvs mat), det vet jag sedan länge tillbaka att man hittar på livsmedelsaffärer. Men bortsett från maten, hur många underbart läckra killar har man inte träffat där emellan hylllorna när man vandrat omkring i sin jakt på skorpor egentligen?!

Kalla mig tönt men det är faktiskt sådant som gör min dag. Har man en trist förmiddag i skolan, ett tungt träningspass på eftermiddagen och två läxor att ta itu med så blir livet inte roligare än vad man gör det. Att spana på killar gör livet roligare. Helst om de har uniform. Då blir det extra roligt.

Att jag faktiskt inte gör någonting åt saken är ett smärre problem. Att ragga på lill-ICA är helt enkelt inte riktigt okej, kärleken kommer när den kommer.  Men en portion ögongodis sitter dock aldrig fel.

Mitt alterego
// Los Angeles

Veckans macka går onekligen till den varelse som bor i mitt hus och kallas för hund, bara för att han ska ha något annat att ha i sin trut när vi är ute och går än min vante. Det blir faktiskt väldigt kallt om handen när det är alldeles för många minusgrader, som det faktiskt är ganska ofta.
Men hur dum får man va, tänker du, ge hunden en pinne. Men HA säger jag! Tro inte att jag inte har provat allt. Det slutar alltid med att han spottar ut den fina pinnen/snöbollen/vissa gånger nåt riktigt sjukt som sitt eget koppel, istället tar han av mig min vänstra vante för att sedan bära den till dörren, lägga ner den fint innan han sätter sig ner och förväntar sig att jag ska ta av honom sitt koppel och sedan släppa in honom.
Svaret är nej, han är inte normal.

Veckans puss går till 54, som så fantastiskt underbart ringde och förgyllde min kväll. Jag satt här i min ensamhet och funderade över livets stora gåtor, och hon bara ringde. Vilken kvinna!

Barty är ett underskattat uttryck förresten. För er allmänt obildade som inte vet vad barty betyder, se Sunes Jul.

Självklart ska du få svar!
1. Ja, brukar inte du?
2. Nja bara ganska slappt. Har aldrig sett dem göra speciellt mycket mer än att ligga utanför systemet eller samla tomburkar.
3. Ursäkta mig om jag inte minns vårt samtal riktigt ordagrannt. Ska åtgärdas, nästa gång bandar jag! Bild på tårtan kommer på bloggen inom en snar framtid.
4. Var mer bildligt talat. Annars minns du kanske "äggsepareraren" (mjölkuppsamlaren) som mormor köpte på loppis i Blåviksjön? Den går nog utmärkt att både gömma i BH:n och fylla med mjölk.
5. Svårt att ta på facebook, jag är trots allt vän med alla mina systrar.

P.S. Ostbyxa är ett utomordentligt vackert ord. Är det giltigt får det ta pyjamasbyxans plats.


Taget på orden!