SFI-lektion utan för Ica
Idag när jag satt i bilen utanför Ica Supermarket och väntade på min kära moder så råkade jag höra en liten snabbkurs i svenska genom bildörren.
En kvinna, medelålders, kommer ut ur butiken tillsammans med en annan kvinna, medelålders, som ser ut att ha invandrarbakgrund.
- Nej, det heter inte ett strumpa. Det heter EN strumpa. Och flera strumpor heter det, inte flera strumpan, säger den första kvinnan med eftertryck och verkar vara väldigt bestämd på sin sak.
De två kvinnorna packar in sina varor i en bil, sätter sig och åker iväg.
Jag personligen tycker att det är väldigt fint att man kan ha såna spontanlektioner såhär en lördagseftermiddag i januari.
En kvinna, medelålders, kommer ut ur butiken tillsammans med en annan kvinna, medelålders, som ser ut att ha invandrarbakgrund.
- Nej, det heter inte ett strumpa. Det heter EN strumpa. Och flera strumpor heter det, inte flera strumpan, säger den första kvinnan med eftertryck och verkar vara väldigt bestämd på sin sak.
De två kvinnorna packar in sina varor i en bil, sätter sig och åker iväg.
Jag personligen tycker att det är väldigt fint att man kan ha såna spontanlektioner såhär en lördagseftermiddag i januari.
PUSS
// Mercy
// Mercy
Sanningen tillslut
Eh ja, L8s senaste inlägg var ju... spännande?
Nej, ordet jag letar efter är kvacksalva!
För det första var det INTE jag som startade bråket och för det andra är L8 INTE starkare än mig. Det enda hon har att skryta med är sina marginellt större bröst och det är ju ändå inget jag avundas, hah!
Men för att låta den sanna historien som det nu brukar heta komma ut i ljuset, så måste jag tyvär än en gång blogga om min bröstfobi. Det kommer att bli en hård och kall berättelse, helt avklädd, där allt förs ut i ljuset. Jag kallar den; "Början på slutet av mitt liv".
L8 kom som sagt hem till mig och min sambo en helt vanlig fredagskväll. Jag och Sofie som kallar oss själva hårt arbetande studenter hade hoppats på en lugn afton, men L8 det ledarskapssvinet hade tydligen andra planer. Apropå det måste jag bara få flika in med en lista över Sveriges slappaste personer:
Topp tre - Sveriges slappaste personer
3. Pundare
2. Gatuliggare
1. Ledarskapare
Ja, och gissa vilken kategori L8 tillhör.
I vilket fall som helst så sitter vi i soffan och tittar på idol, när ledarskapssvinet L8 helt plötsligt bestämmer sig för att denna kvällsunderhållning inte är nog för att berika hennes liv till fullo. För att få roa sig lite börjar hon kalla mig sådana saker som "blond bimbo" och "pungråtta" - väldigt fantasifullt.
Jag tog i alla fall angreppet med stil, svarade emot med några fyndiga fraser och sänkte henne förstås totalt. Min förhoppning var att jag skulle få tyst på kvinnan för att kunna njuta av min lediga kväll i lugn och ro, men tydligen var det en alldeles för stor önskan! L8 som trots 16 års livserfarenhet inte riktigt lärt sig hur man hanterar en motgång, blev helt knäckt och tog sina första bästa vapen - brösten - och hoppade på mig. Jag gjorde mitt bästa för att försvara mig, men efter en tung vecka då jag blivit både fysiskt och psykiskt nedbryten fick hon till sist övertaget och klämde in mig mellan sina meloner. Allt jag minns efter det är hennes ondskefulla skratt och hur hon svor att hon skulle förfölja mig i all evighet, för att dyka upp när jag som minst anade det och åter igen klämma fast mig i dödsklyftan. Sedan dess är mitt liv förstört.
Nej, ordet jag letar efter är kvacksalva!
För det första var det INTE jag som startade bråket och för det andra är L8 INTE starkare än mig. Det enda hon har att skryta med är sina marginellt större bröst och det är ju ändå inget jag avundas, hah!
Men för att låta den sanna historien som det nu brukar heta komma ut i ljuset, så måste jag tyvär än en gång blogga om min bröstfobi. Det kommer att bli en hård och kall berättelse, helt avklädd, där allt förs ut i ljuset. Jag kallar den; "Början på slutet av mitt liv".
L8 kom som sagt hem till mig och min sambo en helt vanlig fredagskväll. Jag och Sofie som kallar oss själva hårt arbetande studenter hade hoppats på en lugn afton, men L8 det ledarskapssvinet hade tydligen andra planer. Apropå det måste jag bara få flika in med en lista över Sveriges slappaste personer:
Topp tre - Sveriges slappaste personer
3. Pundare
2. Gatuliggare
1. Ledarskapare
Ja, och gissa vilken kategori L8 tillhör.
I vilket fall som helst så sitter vi i soffan och tittar på idol, när ledarskapssvinet L8 helt plötsligt bestämmer sig för att denna kvällsunderhållning inte är nog för att berika hennes liv till fullo. För att få roa sig lite börjar hon kalla mig sådana saker som "blond bimbo" och "pungråtta" - väldigt fantasifullt.
Jag tog i alla fall angreppet med stil, svarade emot med några fyndiga fraser och sänkte henne förstås totalt. Min förhoppning var att jag skulle få tyst på kvinnan för att kunna njuta av min lediga kväll i lugn och ro, men tydligen var det en alldeles för stor önskan! L8 som trots 16 års livserfarenhet inte riktigt lärt sig hur man hanterar en motgång, blev helt knäckt och tog sina första bästa vapen - brösten - och hoppade på mig. Jag gjorde mitt bästa för att försvara mig, men efter en tung vecka då jag blivit både fysiskt och psykiskt nedbryten fick hon till sist övertaget och klämde in mig mellan sina meloner. Allt jag minns efter det är hennes ondskefulla skratt och hur hon svor att hon skulle förfölja mig i all evighet, för att dyka upp när jag som minst anade det och åter igen klämma fast mig i dödsklyftan. Sedan dess är mitt liv förstört.
//54
Till mitt försvar..
Min goda vän 54 har anklagat mig för bröstvåldtäkt? alltså WHAAAT?
Vill bara klargöra för dom som inte förstår, det var en olyckhändelse. Here it goes:
Tillbringade en fantastisk kväll med mina två goda vänner Sofie och 54. Vi var hemma i deras lägenhet på Hedlunda. Av någon anledning började 54 starta ett muck! första tanken var "är hon kär i mig?" kände mig genast obekväm och flytta mig längre mot soffans kant. Tro på fan, hon följde efter.
Eftersom jag var starkare insåg hon att våld inte gav något resultat, så hon börja med personliga påhopp.
Kände mig genast kränk och besviken och insåg att det ända sättet att få tyst på kvinnan var att kväva henne mellan mina bröst..
//L8
Vill bara klargöra för dom som inte förstår, det var en olyckhändelse. Here it goes:
Tillbringade en fantastisk kväll med mina två goda vänner Sofie och 54. Vi var hemma i deras lägenhet på Hedlunda. Av någon anledning började 54 starta ett muck! första tanken var "är hon kär i mig?" kände mig genast obekväm och flytta mig längre mot soffans kant. Tro på fan, hon följde efter.
Eftersom jag var starkare insåg hon att våld inte gav något resultat, så hon börja med personliga påhopp.
Kände mig genast kränk och besviken och insåg att det ända sättet att få tyst på kvinnan var att kväva henne mellan mina bröst..
//L8
Min stora skräck
Sist jag var hemma reagerade min syster på om jag pratade väldigt mycket om bröst. Bröst, bröst, bröst.
- Vill du ha sillisar eller vad är det frågan om? undrade Anna.
- Nej, svarade jag. Glöm det, det var ingenting speciellt.
Men oh så jag ljög. Det var något speciellt, men jag var helt enkelt för rädd för att lägga ut korten på bordet, rädd för hur min omgivning skulle reagera på det hemska mörker jag bär inom mig. Min moder skulle troligen brista ut i gråt, min fader skulle nog skaka på huvudet av uppgivelse och min syster skulle försöka banka vett i mig. Men nu ska jag inte komma hem på minst tre veckor, så nu är det dags.
Jag redo att komma ut med sanningen.
Sanningen är den att jag har blivit rädd för bröst! Stora fylliga rattar som små hängande taxöron. Mjuka som fasta. Fejkade som naturliga. På kvinnor som på män.
Detta ska jag nog beskylla L8 för som helt enkelt har försökt kväva mig mellan sina bröst en gång för mycket. Jag har fått nog!
Är det så hemskt att vara rädd för bröst, kanske folk frågar sig. Det är livsförödande, jag törs ju för bövelen inte längre titta mig spegeln när jag är naken! Dessutom kommer jag aldrig att kunna bli lesbisk om/när jag bestämmer mig för att ge upp hoppet om den manliga rasen. Vad ska jag då tända på är det tänkt? En krukväxt?
Vad är det förresten för speciellt med bröst från första början? Två klumpar som i princip består fett och mjölkceller, sitter ganska opraktiskt placerade strax ovanför magen och som måste hållas fast med extra underkläder för att inte skutta runt när man tränar. Killar verkar ju i alla fall finna dem intressanta, alla vet att om en tjej tar av sig tröjan och ropar "titta på mina barnmatsfabriker, ska vi knulla?" så blir pojkarna som tokiga! Varför förstår jag inte riktigt. Kanske är det något barnsligt tänkande som finns kvar hos dem, deras hjärna kopplar helt enkelt ihop meningen "party, jag får varm mjölk till kvällsmat!" när de ser ett par nakna bröst. Logiskt. Så måste det vara.
Svaret på Annas fråga är alltså nej, jag vill inte ha sillisar. Inte allt faktiskt. Lika bra att vara utan bröst över huvud taget kan man tycka. De gör ju trots allt inte så mycket vettigt där de sitter.
- Vill du ha sillisar eller vad är det frågan om? undrade Anna.
- Nej, svarade jag. Glöm det, det var ingenting speciellt.
Men oh så jag ljög. Det var något speciellt, men jag var helt enkelt för rädd för att lägga ut korten på bordet, rädd för hur min omgivning skulle reagera på det hemska mörker jag bär inom mig. Min moder skulle troligen brista ut i gråt, min fader skulle nog skaka på huvudet av uppgivelse och min syster skulle försöka banka vett i mig. Men nu ska jag inte komma hem på minst tre veckor, så nu är det dags.
Jag redo att komma ut med sanningen.
Sanningen är den att jag har blivit rädd för bröst! Stora fylliga rattar som små hängande taxöron. Mjuka som fasta. Fejkade som naturliga. På kvinnor som på män.
Detta ska jag nog beskylla L8 för som helt enkelt har försökt kväva mig mellan sina bröst en gång för mycket. Jag har fått nog!
Är det så hemskt att vara rädd för bröst, kanske folk frågar sig. Det är livsförödande, jag törs ju för bövelen inte längre titta mig spegeln när jag är naken! Dessutom kommer jag aldrig att kunna bli lesbisk om/när jag bestämmer mig för att ge upp hoppet om den manliga rasen. Vad ska jag då tända på är det tänkt? En krukväxt?
Vad är det förresten för speciellt med bröst från första början? Två klumpar som i princip består fett och mjölkceller, sitter ganska opraktiskt placerade strax ovanför magen och som måste hållas fast med extra underkläder för att inte skutta runt när man tränar. Killar verkar ju i alla fall finna dem intressanta, alla vet att om en tjej tar av sig tröjan och ropar "titta på mina barnmatsfabriker, ska vi knulla?" så blir pojkarna som tokiga! Varför förstår jag inte riktigt. Kanske är det något barnsligt tänkande som finns kvar hos dem, deras hjärna kopplar helt enkelt ihop meningen "party, jag får varm mjölk till kvällsmat!" när de ser ett par nakna bröst. Logiskt. Så måste det vara.
Svaret på Annas fråga är alltså nej, jag vill inte ha sillisar. Inte allt faktiskt. Lika bra att vara utan bröst över huvud taget kan man tycka. De gör ju trots allt inte så mycket vettigt där de sitter.
Dags att gå till rehab - eller kirurgen
//54
Min stora skräck
(Vill man ändå ragga killar med att flasha lite kan man ju alltid stoppa in två nappflaskor i BH:n och vifta runt med dem. Då blir pojkarna och deras barnasinne inte besvikna utan tvärt om glada när de faktiskt får sin mjölk, win-win situation så att säga!)
//54
Min stora skräck
(Vill man ändå ragga killar med att flasha lite kan man ju alltid stoppa in två nappflaskor i BH:n och vifta runt med dem. Då blir pojkarna och deras barnasinne inte besvikna utan tvärt om glada när de faktiskt får sin mjölk, win-win situation så att säga!)
Matteprov
Imorgon har vi ett stort matteprov på ca 80 sidor. Uppenbarligen pluggar jag inte. Vad kan man dra för slutsats av det?
Alternativ:
1. Jag är för bra för att plugga
2. Jag är inte för bra för att plugga, men jag kan allt
3. Jag kan inte allt men jag nöjer mig med betyget jag kommer att skrapa ihop till med det jag faktiskt kan
4. Jag riskerar att sänka mitt självförtroende om jag försöker mig på uppgifterna jag inte kan
5. Jag kan ingenting och jag orkar inte bry mig
6. Sofie åt upp matteboken
Ring och rösta på det troligaste alternativet, alternativt ring för att liva upp min kväll och döva mitt samvete!
Från en som älskar sig själv ändå
//54
Söndag är en otrevlig dag
Söndag.
Vem gillar söndagar egentligen? Inte jag i alla fall. Det känns som en väldigt onödig dag på nåt sätt. Liksom, vad fyller den för funktion egentligen? Man gör ju absolut inget vettigt. Bara vetskapen om att det är måndag imorgon, och måndagar är ju egentligen mycket värre än söndagar, gör en ju alldeles matt i hela huvudet och kroppen skriker "NEJNEJNEJ" till det mesta. Eller mesta och mesta, allt egentligen.
Så idag har jag alltså åstadkommit absolut ingenting. Jag hade visioner i morse om att jag skulle baka något och få användning av frostingen som blev över igår när jag bakade cupcakes åt 54, jag hade även en om att jag skulle ut och springa.
Men vi ser ju hur bra det gick. Alldeles utmärkt.
Not.
Vem gillar söndagar egentligen? Inte jag i alla fall. Det känns som en väldigt onödig dag på nåt sätt. Liksom, vad fyller den för funktion egentligen? Man gör ju absolut inget vettigt. Bara vetskapen om att det är måndag imorgon, och måndagar är ju egentligen mycket värre än söndagar, gör en ju alldeles matt i hela huvudet och kroppen skriker "NEJNEJNEJ" till det mesta. Eller mesta och mesta, allt egentligen.
Så idag har jag alltså åstadkommit absolut ingenting. Jag hade visioner i morse om att jag skulle baka något och få användning av frostingen som blev över igår när jag bakade cupcakes åt 54, jag hade även en om att jag skulle ut och springa.
Men vi ser ju hur bra det gick. Alldeles utmärkt.
Not.
A coward wins nothing
// Mercy
// Mercy
Vi har fått en utmärkelse!
"Dessa bloggar är osedvanligt charmerande och söta,inte upptagna av utmärkelser och självviskhet. Syftet är att sprida vänskap. Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellandessa bloggar, ju mer utmärkelsen sprider sig.Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa!! Kopiera in texten i och bilden i din blogg och skicka sedan vidare utmärkelsen till åtta andra bloggare. Lycka till!"
Men vi bestämde oss för att inte nominera några andra, eftersom vi redan vet att våran är bäst.
Dock vill vi rikta ett stort tack till poopuu.blogg.se som länkade oss!
// bloggens crew
Eh
ω
Lilla omega ser ut som en stjärt.
Lilla omega ser ut som en stjärt.
// Anonym
Nyförälskad på nytt
Hej. Eller hej kanske vi ska säga.
Vi kom just fram till att körslaget inte håller måttet. Robin Bengtsson var bättre.
Däremot lever Timo Räisänen i våra hjärtan! Kolla klippet från På spåret igår när han gjorde Radioheads 'Creep'. Underbart!
Vi kom just fram till att körslaget inte håller måttet. Robin Bengtsson var bättre.
Däremot lever Timo Räisänen i våra hjärtan! Kolla klippet från På spåret igår när han gjorde Radioheads 'Creep'. Underbart!
// Mercy & 54
Veckans guld och veckans golvbrunn
Veckans guld går till 54:as älskade moder som har bakat en prinsesstårta bara för att hennes dotter fyller år på måndag! Ikväll blir det fest med familjen med fondue, tårta och paket.
Veckans golvbrunn går till snubben 'medlem' på apberget som inte tyckte att vi var ödmjuka när vi länkade våran egen blogg som Sveriges Bästa. Nolla.
Veckans golvbrunn går till snubben 'medlem' på apberget som inte tyckte att vi var ödmjuka när vi länkade våran egen blogg som Sveriges Bästa. Nolla.
//54 & L8
...och så veckans stockholmscitat, skapat under idrottslektionen i torsdags när Albin 17 år åkte längdskidor:
"Jahaaa, är det SÅ DÄR det ser ut när man skejtar! Man kanske skulle prova... Eller kanske inte. Det blir nog bäst så."
...och så veckans stockholmscitat, skapat under idrottslektionen i torsdags när Albin 17 år åkte längdskidor:
"Jahaaa, är det SÅ DÄR det ser ut när man skejtar! Man kanske skulle prova... Eller kanske inte. Det blir nog bäst så."
Dags att styra
Känner att bloggfrekvensen här på sidan är ganska låg, antingen får vi ta och styra upp det här mellan varandra eller helt enkelt anlita fler bloggare!
För de som undrar kan jag berätta att trots måndagens misslyckade pepparkaksbakning med färdig deg, så har jag ikväll lyckats röra ihop Hannas Specialmuffins med lyckat resultat. Blir något att se fram emot på onsdagskväll!
För de som undrar kan jag berätta att trots måndagens misslyckade pepparkaksbakning med färdig deg, så har jag ikväll lyckats röra ihop Hannas Specialmuffins med lyckat resultat. Blir något att se fram emot på onsdagskväll!
//54
Biologi
I ett biologiarbete ska jag och mina klasskamrater leta fram fakta om något djur som ingår i den Svenska faunan. Vissa fick skriva om rödrävar, älgar, minkar och bävrar. Trevligt. Söta små gulligulldjur. Själv ska jag skriva om bisamråttan.
"Bisamråttan är en dum liten fläskig mus som ser ut ungefär som en krymt bäver, fast med den platta delen av svansen fastsatt åt fel håll. Den äter en massa snuskiga vattenväxter och i Luleå roar sig personalen på Ferruform med att slå ihjäl den med sopkvastar."
Alldeles lämplig faktatext tycker jag. Däremot så är jag relativt säker på att våran biologilärare Krister inte är av samma åsikt, så det är nog bäst att jag återgår till arbetet.
"Bisamråttan är en dum liten fläskig mus som ser ut ungefär som en krymt bäver, fast med den platta delen av svansen fastsatt åt fel håll. Den äter en massa snuskiga vattenväxter och i Luleå roar sig personalen på Ferruform med att slå ihjäl den med sopkvastar."
Alldeles lämplig faktatext tycker jag. Däremot så är jag relativt säker på att våran biologilärare Krister inte är av samma åsikt, så det är nog bäst att jag återgår till arbetet.
Tänkte att jag skulle glädja bloggens läsare med en bild på en fantastisk bisam!
Mvh // 54
Dagens varför
Mitt liv omges av frågor. Vad? Hur? När? Och detta ständigt återkommande varför.
Det finns så mycket skumt som försegår här i världen. För det mesta när jag hittar någonting som jag inte riktigt förstår mig på, brukar jag ta mig en lång funderare och försöka hitta en logisk förklaring till fenomenet. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Då är jag åter igen fast vid detta förbannade varför.
Så till dagens fundering:
VARFÖR uppfinner man en brödpåse med små hål i utkiksplasten, för små för att man ska se dem vid första ögonkastet men stora nog för att brödet ska torka inom 24 timmar?! TACK FAMILJEN DAFGÅRD FÖR ATT NI FÖRSTÖRDE MIN MIDDAG!
Finner ni någon logisk förklaring till detta fenomen där det inte slutar med att kunden blir irriterad, hör av er!
En som i framtiden ska bojkotta färskbrödspåsar
//54
Det finns så mycket skumt som försegår här i världen. För det mesta när jag hittar någonting som jag inte riktigt förstår mig på, brukar jag ta mig en lång funderare och försöka hitta en logisk förklaring till fenomenet. Ibland lyckas jag. Ibland inte. Då är jag åter igen fast vid detta förbannade varför.
Så till dagens fundering:
VARFÖR uppfinner man en brödpåse med små hål i utkiksplasten, för små för att man ska se dem vid första ögonkastet men stora nog för att brödet ska torka inom 24 timmar?! TACK FAMILJEN DAFGÅRD FÖR ATT NI FÖRSTÖRDE MIN MIDDAG!
Finner ni någon logisk förklaring till detta fenomen där det inte slutar med att kunden blir irriterad, hör av er!
En som i framtiden ska bojkotta färskbrödspåsar
//54
Ett inlägg om ingenting
Hur många inlägg i diverse olika bloggar som inte handlar om nånting finns det egentligen?
Relativt många faktiskt.
Men grattis världen (om det nu är någonting man ska gratulera till), här kommer ett till!
Jag satt och funderade väldigt länge på vilket budskap/ämne/vadsomhelst jag skulle kunna skriva om i denna fantastiska blogg, denna inte fullt lika fantastiska afton, samtidigt som jag tänkte att det borde vara nåt vettigt.
Till slut kom jag fram till att det nog inte finns något tillräckligt vettigt i min lilla hjärna för att jag ska kunna skriva det här. Ganska ologiskt då att jag faktiskt sitter och skriver kan man tycka. Och det är det nog också egentligen. Men finns det inte ganska mycket som är ologiskt egentligen? Enligt mig, ja. Enligt vissa andra, kanske inte. Fast å andra sidan så är ju faktiskt det en typisk tolkningsfråga och kan egentligen inte besvaras av mig.
Men, man kan alltid låtsas att man är allsmäktig. Det finns nog alltid någon patetisk liten nolla som går på det.
Jag känner för övrigt att detta inlägg inte håller samma klass som de mina blogg-kollegor har kommit med.
Men jag antar att det är en sak ni får acceptera allihopa, att alla kan inte va lika grymma som dessa blonda donnor.
Peace out.
// Mercy
Min dörr vill ha respekt
Måste en dörr vara av trä för att bli accepterad?
Jag sydde en dörr till mitt rum i lägenheten. Den är gjord av tyg. Det må vara hänt att allt som hänger framför en öppning och är gjort av tyg kallas för ett draperi, men den är fullt duglig till att stänga när jag vill vara ifred så jag kallar den för en dörr. I vilket fall är den min, jag väljer. Det är en dörr.
Sofie knackade inte på min dörr när den var stängd. Inte okej. Nu är vi ju där liksom, varför får min dörr ingen respekt? För att den är av tyg? MAN SKA INTE DÖMA EFTER UTSIDAN!
Jag blir så upprörd. Bara för att min dörr inte ser ut som en vanlig dörr, förtjänar den ingen respekt då? Det är principen som räknas. Okej, det är en dörr vi snackar om, men försök att se det hela i ett större perspektiv:
Jag är svensk, jag bor i sverige, jag ser svensk ut. Jag har blå ögon, blont hår och ljus hy. Det är det man förväntar sig när man kommer till sverige. Jag är som en svensk genuin trädörr.
Men alla dem som inte ser svenska ut då? De med afrikanskt, österouperiskt, asiatiskt och sydamerikanskt utseende, de som bär muslimsk sjal, de som bär zigenarkjol, de med mörk hy, gul hy, röd hy, you name it! Efter en enda titt kan folk avgöra att de inte är en trädörr här i Sverige. På sätt och vis har de rätt.
Alla människor fungerar inte på samma sätt, de ser olika ut och de har olika vanor och olika seder, men de är fortfarande människor och de förtjänar respekt. De förväntar sig respekt. Även om det är ett draperi man ser vid första ögonkastet, så kan det fungera precis lika bra som vilken annan förbannad trädörr som helst bara man ger det ett försök. Tänk på det, det kan finnas så mycket mer inom saker och ting än vad du tror. Så ta inte allt för givet efter vad du ser.
Och, jag kommer att bli stört lack på den som inte knackar nästa gång de vill komma in.
Jag sydde en dörr till mitt rum i lägenheten. Den är gjord av tyg. Det må vara hänt att allt som hänger framför en öppning och är gjort av tyg kallas för ett draperi, men den är fullt duglig till att stänga när jag vill vara ifred så jag kallar den för en dörr. I vilket fall är den min, jag väljer. Det är en dörr.
Sofie knackade inte på min dörr när den var stängd. Inte okej. Nu är vi ju där liksom, varför får min dörr ingen respekt? För att den är av tyg? MAN SKA INTE DÖMA EFTER UTSIDAN!
Jag blir så upprörd. Bara för att min dörr inte ser ut som en vanlig dörr, förtjänar den ingen respekt då? Det är principen som räknas. Okej, det är en dörr vi snackar om, men försök att se det hela i ett större perspektiv:
Jag är svensk, jag bor i sverige, jag ser svensk ut. Jag har blå ögon, blont hår och ljus hy. Det är det man förväntar sig när man kommer till sverige. Jag är som en svensk genuin trädörr.
Men alla dem som inte ser svenska ut då? De med afrikanskt, österouperiskt, asiatiskt och sydamerikanskt utseende, de som bär muslimsk sjal, de som bär zigenarkjol, de med mörk hy, gul hy, röd hy, you name it! Efter en enda titt kan folk avgöra att de inte är en trädörr här i Sverige. På sätt och vis har de rätt.
Alla människor fungerar inte på samma sätt, de ser olika ut och de har olika vanor och olika seder, men de är fortfarande människor och de förtjänar respekt. De förväntar sig respekt. Även om det är ett draperi man ser vid första ögonkastet, så kan det fungera precis lika bra som vilken annan förbannad trädörr som helst bara man ger det ett försök. Tänk på det, det kan finnas så mycket mer inom saker och ting än vad du tror. Så ta inte allt för givet efter vad du ser.
Och, jag kommer att bli stört lack på den som inte knackar nästa gång de vill komma in.
//54
Det blir bomber i Rhodos
54 till L8, skolan, över MSN:
- Grattis!
- Grattis själv
- Tack! :D
- Varsågod
Har jag namnsdag?
- Näe
- Har du gift dig med Bebben?
- Haha NEJ
Du ska bo med mig på Rhodos!
- ÄR DET SANT? :D
- Typ, ingenting spikat liksom
- Bara du och jag eller?
- Jag hade chansat på att vi skulle få ett trerum, men enligt min källa, så ja.
- Du och jag, ensamma i ett rum. När natten kommer krypande och du ligger och sover ska jag kväva dig med mina bomber. KATJING!
Hon kommer att göra det. Tack, två veckors skön semester förvandlades just till ett katastrofläger med konstant syrebrist. Känns säkert.
- Grattis!
- Grattis själv
- Tack! :D
- Varsågod
Har jag namnsdag?
- Näe
- Har du gift dig med Bebben?
- Haha NEJ
Du ska bo med mig på Rhodos!
- ÄR DET SANT? :D
- Typ, ingenting spikat liksom
- Bara du och jag eller?
- Jag hade chansat på att vi skulle få ett trerum, men enligt min källa, så ja.
- Du och jag, ensamma i ett rum. När natten kommer krypande och du ligger och sover ska jag kväva dig med mina bomber. KATJING!
Hon kommer att göra det. Tack, två veckors skön semester förvandlades just till ett katastrofläger med konstant syrebrist. Känns säkert.
//54
VECKANS ORGASM!
Här med vill jag prisa Robert Pattinson för han är så grymt snygg, förhoppningsvis håller kvinnofolket med här, kanske några enstaka män. Keep it real! //L8
Ett nödrop till mitt fäderneshem
21.31, Umeå. Jag ringer upp min moder.
- Hej!
- Hej, är allt bra?
- Ja!
- Är det säkert?
- Ja.
- Verkligen?
- Nej. Jag har ont i ryggen, jag får ingen massage, sambon håller på att bli sjuk, jag har prov på onsdag och jag kommer inte in på MSN.
Efter en, enligt mitt tycke, alldeles för kort pratstund säger moderskeppet att hon ska borsta tänderna och vill lägga på. Jag hävdar tyst att 5 minuter inte på långa vägar är hur mycket föräldrar ska vilja kommunicera med sina 16-åriga barn som bor på annan ort, men känner ingen större lust att argumentera om detta, och eftersom mor inte verkar behärska telepati och själv nöjer sig med denna lilla pratstund ber jag om att få tala med någon annan.
Pappa får luren.
- Ja, hej?
- Hej pappa!
- Vad gör du?
- Inte mycket, läser en gammal tidning och knappar lite på datorn. Du då?
- Jadu, dricker en kopp te och ska snart gå och lägga mig.
-Jaha.
...
- Ska vi säga hejdå?
- Vadå, vill du inte prata med mig längre?!
- Men det här samtalet kommer ju ingen vart.
- Spelar det någon roll?
- Nja, jag vet inte det jag.
- Så du tänker lägga på bara för att vi inte har någonting vettigt att säga?
- Ska vi prata en stund till då?
- Ja.
- Okej...Kollar du på TV?
- Nej.
Två minuter senare tog samtalet slut. Någonting har gått snett! Föräldrar ska ju böna och be om att få veta varje liten detalj av deras ungdomars liv, inte berätta att dom dricker te och sedan fråga om de kan lägga på! Vad har jag gjort för fel, vad gick snett? Jag kanske har berättat för lite för dem, så pass lite att de inte längre tror att det är någon idé att fråga vad jag har för mig? Eller har de fått för sig att jag genomgått en enorm personlighetsförändring och inte längre kan uttrycka mig med ord? Att jag efter flytten på något mystiskt sett har transfererats till den där typiska, inåtvända tonåringen som blir arg och skriker "fuck off" och smäller igen sin dörr (i mitt fall obefintliga dörr) med punkmusik spelandes på högsta volym tills grannarna klagar, om min mamma skulle ta mod till sig och fråga vad jag gjort i skolan? Scenariot som just har skett är på det hela taget mycket skumt.
Imorgon ska jag ringa hem till min familj och säga att jag ska dö i HIV, och se om det är någon som bryr sig.//54
Adventure time!
Nu har Lotta gift bort mig.
Igen.
Denna gång med hennes broder, Benjamin.
Motiv: - När ni gifter er får vi spendera alla släktmiddagar tillsammans!
Fin tanke. Benjamin är en man i sina bästa år med en utmärkt kastararm, men det är någonting som inte känns riktigt rätt. Kanske att han är en av mina bästa vänners storebror. Jag vet inte riktigt.
Igår bestämde oss jag och Sofie att vi istället för att ha en lugn fredagskväll skulle bege oss ut på ett litet äventyr. Som äkta studenter tänkte vi bege oss till en stormarknad för att lagra mat!
Första etappen: Hitta rätt buss. För infödda Umebor verkar det vara lätt som en plätt att hitta rätt bussar, men för oss andra kan det vara lite mer av en gåta. Under mitt första år i Umeå gick jag otaliga kilometer för att komma till rätt ställe när jag hamnat på fel buss. Tack och lov har jag lärt mig ett och annat med tiden, så trots att vi inte tog oss till den stormarknad vi tänkt hamnade vi vid något ännu bättre: studenternas tempel, Willys!
Vi följde våran noggrant utstuderade stridsplan där vi skissat upp hur vi skulle tackla affärens hyllor och röra oss i rätt mönster för att få tag på de finaste produkterna till de bästa priserna, och samtidigt hinna ta bussen tillbaka innan våra biljetter gick ut. Bussbiljetterna är ju för övrigt guld, man får åka hur långt man vill under en timme! Själva affärsbesöket tog ca en timme och tio minuter. Vi hann inte åka tillbaka på våra bussbiljetter.
Vi körde ner våra fyra tunga matkassar (plus säcken med potatis som Sofie hade hittat, 5 kg för endast 28.90!) till busshållsplatsen och lastade upp allt på bänken. Lämpligt nog gick en av kassarna sönder då, så den fick jag släpa runt i famnen på stan och på diverse bussar. Medan andra konkade runt på öl och sprit konkade jag runt på en säck potatis och en trasig kasse från Willys. Men lika glad för det är jag!
//54
Igen.
Denna gång med hennes broder, Benjamin.
Motiv: - När ni gifter er får vi spendera alla släktmiddagar tillsammans!
Fin tanke. Benjamin är en man i sina bästa år med en utmärkt kastararm, men det är någonting som inte känns riktigt rätt. Kanske att han är en av mina bästa vänners storebror. Jag vet inte riktigt.
Igår bestämde oss jag och Sofie att vi istället för att ha en lugn fredagskväll skulle bege oss ut på ett litet äventyr. Som äkta studenter tänkte vi bege oss till en stormarknad för att lagra mat!
Första etappen: Hitta rätt buss. För infödda Umebor verkar det vara lätt som en plätt att hitta rätt bussar, men för oss andra kan det vara lite mer av en gåta. Under mitt första år i Umeå gick jag otaliga kilometer för att komma till rätt ställe när jag hamnat på fel buss. Tack och lov har jag lärt mig ett och annat med tiden, så trots att vi inte tog oss till den stormarknad vi tänkt hamnade vi vid något ännu bättre: studenternas tempel, Willys!
Vi följde våran noggrant utstuderade stridsplan där vi skissat upp hur vi skulle tackla affärens hyllor och röra oss i rätt mönster för att få tag på de finaste produkterna till de bästa priserna, och samtidigt hinna ta bussen tillbaka innan våra biljetter gick ut. Bussbiljetterna är ju för övrigt guld, man får åka hur långt man vill under en timme! Själva affärsbesöket tog ca en timme och tio minuter. Vi hann inte åka tillbaka på våra bussbiljetter.
Vi körde ner våra fyra tunga matkassar (plus säcken med potatis som Sofie hade hittat, 5 kg för endast 28.90!) till busshållsplatsen och lastade upp allt på bänken. Lämpligt nog gick en av kassarna sönder då, så den fick jag släpa runt i famnen på stan och på diverse bussar. Medan andra konkade runt på öl och sprit konkade jag runt på en säck potatis och en trasig kasse från Willys. Men lika glad för det är jag!
När väl bussen var framme fick vi gå flera kilometer för att komma hem med matkassarna! (Vid en senare koll var det kanske bara 500m, men det kändes betydligt längre vill jag lova) Nu kommer det nog att dröja många månader innan vi handlar mat nästa gång, men då blir det dags för ett nytt äventyr.. ICA MAXI!
//54
Heja Sverige!
Härligt jobbat Sverige, nu blir det final i JVM måndagnatt!
Är otroligt stolt över Lyckselepojken Rundblad, det är inte lätt att komma från ett så litet ställe som vi gör och ändå ta sig så pass långt som han gjort. Det är för övrigt rätt många lyckselebor som visar framfötterna nu i diverse olika sportgrenar. Jag tänkte att jag skulle bli en av de Lyckselebor som har framfötter, OS går i London om fyra år så det får bli mitt långsiktiga mål. Idrottsgrenen ska bli slägga!
Däremot kom jag fram till att jag endast kommer att vara 20 år gammal när London-OS går av stapeln, vilket är rätt ungt för en släggkasterska. Jag bestämde mig därför för att kolla läget med Kamila Skolimovska, en tjej som tog OS-guld som 17-åring (!) och ställa lite frågor till henne som kan underlätta min satsning.
Mejlet började ungefär: "Hej Kamila! Jag heter Batman och är ett Svenskt fan som är otroligt imponerad över dig och dina prestationer..."
I mitten av mejlet pratade jag på om träning, vikter, mat- och sovvanor, vanliga träningsfrågor så att säga. Men sedan måste jag fått något frispel på tangetbordet, för sista frågan löd: " And at least, what do you think about gainers and simular stuff? Do you use some of yourself?"
När jag skrev det tyckte jag att det lät ganska normalt, men så här i efterhand tror jag att jag kan ha frågat en tjej på 120kg om hon sysslade med doping. Vad jag egentligen ville veta var ju vad hon har för inställning till kosttillskott! Kanske kan jag lägga skulden på den Polska hemsidan, jag litar inte riktigt på deras information angående mejladressen. I vilket fall som helst har hon inte svarat än.
Är otroligt stolt över Lyckselepojken Rundblad, det är inte lätt att komma från ett så litet ställe som vi gör och ändå ta sig så pass långt som han gjort. Det är för övrigt rätt många lyckselebor som visar framfötterna nu i diverse olika sportgrenar. Jag tänkte att jag skulle bli en av de Lyckselebor som har framfötter, OS går i London om fyra år så det får bli mitt långsiktiga mål. Idrottsgrenen ska bli slägga!
Däremot kom jag fram till att jag endast kommer att vara 20 år gammal när London-OS går av stapeln, vilket är rätt ungt för en släggkasterska. Jag bestämde mig därför för att kolla läget med Kamila Skolimovska, en tjej som tog OS-guld som 17-åring (!) och ställa lite frågor till henne som kan underlätta min satsning.
Mejlet började ungefär: "Hej Kamila! Jag heter Batman och är ett Svenskt fan som är otroligt imponerad över dig och dina prestationer..."
I mitten av mejlet pratade jag på om träning, vikter, mat- och sovvanor, vanliga träningsfrågor så att säga. Men sedan måste jag fått något frispel på tangetbordet, för sista frågan löd: " And at least, what do you think about gainers and simular stuff? Do you use some of yourself?"
När jag skrev det tyckte jag att det lät ganska normalt, men så här i efterhand tror jag att jag kan ha frågat en tjej på 120kg om hon sysslade med doping. Vad jag egentligen ville veta var ju vad hon har för inställning till kosttillskott! Kanske kan jag lägga skulden på den Polska hemsidan, jag litar inte riktigt på deras information angående mejladressen. I vilket fall som helst har hon inte svarat än.
En som fortfarande väntar på svar // 54
Välkommen till min nya blogg!
Oh, tack för startinlägget blogg.se.
Som sajten så vänligt skrev det i rubriken, välkommen till min nya blogg. Jag har alltså tagit mig i kragen och skapat en blogg. Jag har gjort som 2120 stycken andra idag enligt blogg.se, grattis till mig.
Nu då?
Det vore ju tacksamt om hemsidan kunde fortsätta att plutta ut inlägg några gånger i månaden, gärna intressanta, välskrivna och tänkvärda sådana. Det skulle helst stå om sådant som jag tyckte och tänkte på och bara väntat på att få sätta i text, och det skulle inte behöva bli någon press om att blogga stup i kvarten för att hålla sidan levande. Det skulle löpande komma upp roliga inlägg på sidan även när jag levde mitt vanliga liv, när jag för stunden kanske luktade på en blomma eller pillade navelludd.
Dock så räknade jag lite på det hela och kom fram till att chanserna för att det blir så är ganska små. Till och med ofantligt små, nästan mindre än chanserna för att vinna 2 miljoner på triss faktiskt. Så istället har jag samlat ihop ett bloggteam med några sköna människor som ska se till att denna sida hålls levande, och minst lika bra känns det!
Detkommermera fick sitt namn av just den anledningen - det kommer mera, oavsett om någon av oss ligger i vinterkräksjuka, sitter fast i osthyveln, upptäcker att hunden ätit upp datorn eller hamnar på en långfärdsbuss till Tirana, så ska det alltid finnas någon som kan uppdatera sajten. Hoppas att du kommer att gilla resultatet lika mycket som vi!
Som sajten så vänligt skrev det i rubriken, välkommen till min nya blogg. Jag har alltså tagit mig i kragen och skapat en blogg. Jag har gjort som 2120 stycken andra idag enligt blogg.se, grattis till mig.
Nu då?
Det vore ju tacksamt om hemsidan kunde fortsätta att plutta ut inlägg några gånger i månaden, gärna intressanta, välskrivna och tänkvärda sådana. Det skulle helst stå om sådant som jag tyckte och tänkte på och bara väntat på att få sätta i text, och det skulle inte behöva bli någon press om att blogga stup i kvarten för att hålla sidan levande. Det skulle löpande komma upp roliga inlägg på sidan även när jag levde mitt vanliga liv, när jag för stunden kanske luktade på en blomma eller pillade navelludd.
Dock så räknade jag lite på det hela och kom fram till att chanserna för att det blir så är ganska små. Till och med ofantligt små, nästan mindre än chanserna för att vinna 2 miljoner på triss faktiskt. Så istället har jag samlat ihop ett bloggteam med några sköna människor som ska se till att denna sida hålls levande, och minst lika bra känns det!
Detkommermera fick sitt namn av just den anledningen - det kommer mera, oavsett om någon av oss ligger i vinterkräksjuka, sitter fast i osthyveln, upptäcker att hunden ätit upp datorn eller hamnar på en långfärdsbuss till Tirana, så ska det alltid finnas någon som kan uppdatera sajten. Hoppas att du kommer att gilla resultatet lika mycket som vi!
I skrivande stund bloggens grundare, Mvh // 54
