Help me out, I need it.
Vad är det egentligen som avgör när en människa är en dålig människa? Den frågan har jag ställt mig hela dagen i princip. Egentligen så kom jag inte fram till något vettigt alls, men jag tänkte att det kan ju finnas någon klurig filur som har kommit på hur det ligger till egentligen. Om fallet skulle vara så, kontakta mig pronto!
except from when I look into the past.
// Mercy
En bön
En kvinnas bön:
"Gode Gud; jag ber om visdom att förstå, älska och förlåta min man, och för tålamod för hans fel och synder.
För, Herre, om jag ber om styrka så kommer jag troligen att slå ihjäl honom."
Den kändes liksom så realistisk på något sätt.
//54
Åldersschizofren
Kanske är det en dag min tur att stå där. Om typ 100 år.
Som yngst i familjen har jag liksom alltid tvingats mogna lite snabbare än mina systrar. När de började växa ifrån djurparksbesöken, då var det ingen som gick dit ensam med mig. När de blev för gamla för cirkusar var det över för oss alla. När den näst yngsta systern blev för stor för bilkudden tog föräldrarna min också. Vad jag försöker säga är att jag har haft allt vad de har haft, men eftersom jag är yngst, bara lite kortare tid. Även lika lång tid av vuxenlivet.
Nackdelen är ju då att jag rent praktiskt sett ligger lite efter. Min närmaste syster, som jag "samförlorade alla mina barnprivilegier med", fyller 20 år iår. Hon har körkort, hon har tagit studenten, hon får snart gå på systemet, hon har en egen internetbank, hon slipper målsmäns underskrift, bla bla bla och så vidare.
Men jag då? Jag får minsann ingen internetbank! Här har jag liksom offrat en del av min barndom för att komma upp i samma mognadsnivå (inte frivilligt kanske, men det hör inte till saken) och vad fick jag för det? Problem med att acceptera min riktiga ålder!
Mentalt sett skulle jag säga att jag sedan länge passerat 20-årsstrecket, kanske till och med 30-årsstrecket, jag har ju haft massor med kriser så det är inte otroligt! Fysiskt sett är jag dock fortfarande 17 år, det står det på min legitimation i alla fall.
Jag tycker att man borde göra en noggrann utvärdering av det här. Det är inte rättvist att jag som mental 21-åring bara ska ha samma rättigheter som en fysisk 17-åring, det känns bara så fel! Hela mitt liv kommer jag liksom att ligga 4 år efter i tiden. När jag vill dö kommer jag att leva i fyra år till, när alla går på krogen sitter jag hemma själv, när alla skaffar barn tar jag hand om en Findus-mjukis eller liknande.
Och jag får minsann inte ta någon universitetsexamen på väldigt, väldigt länge.
Till vänster: Hur gammal jag är
Till höger: Hur gammal jag egentligen är
Dags att växa upp - eller ner
// 54
Jag är en skam för familjen
En sådan fråga brukar oftast inte komma oprovocerat, så vi börjar från början. Jag, mamma, pappa och syster sitter vid köksbordet. Jag och syster leker vid var sin dator. Pappa pillar med godisskålen. Mamma dricker kaffe. Jag tror att vi pratar om ett knivställ. Plötsligt frågar mor:
- 54, vad heter din pojkvän?
Jag gapar som en fågelholk. Har jag pojkvän? Vem är det? Är han snygg? Vad kör han för bil? Och först och främst, varför har inte jag fått veta om det?
Jag kommer fram till att det enda sättet att få reda på svaren är att fråga. Jag frågar.
- Varför tror du att jag har pojkvän?
- Det är klart du har. Vad heter han?
- Hm... Ingen aning.
- Berätta nu 54. (När jag skriver 54 säger hon egentligen mitt riktiga namn, med ett djupt, föräldramässigt eftertryck)
- Jag är nog rätt singel tror jag.
- Varför då?
Jag älskar frågor, men det finns en fråga som jag inte förstår mig på. Frågan om varför man är singel. Jag menar, varför är man singel? Vad svarar man på det liksom? "Jag har inte hittat den rätte", "alla killar är för omogna", "jag är lesbisk", "män är svin", "ingen vill ha mig", "jag har för stora fötter", "jag kan inte laga annan mat än gröt och pannkaka"? Dels eftersom jag inser att alla dessa svarsalternativ kommer leda till mängder av skumma följdfrågor, och dels eftersom jag faktiskt inte vet om något av dem stämmer, väljer jag fegisalternativet.
- Jag vet inte.
Varför frågar du om det här?
- Jag undrar! Vem är du kär i då?
- Värst vad du frågar. Vem har läckt någonting till dig?
Jag tittar mig runt bordet. Mamma tittar på mig, syster tittar på pappa, pappa tittar fortfarande ner i godisskålen, mamma vänder blicken mot min syster, som i sin tur tittar på mig, pappa tittar upp. Alla börjar skylla på varandra.
Jag drar en djup suck och besvarar mammas fråga.
- Jag är inte kär i någon speciell tror jag.
- Men vem spanar du på då?
- Alltså, VA?
- Ja, vem spanar du på?
- Nä, jag spanar nog inte på någon speciell heller!
- Jo någon spanar du på.
- Nej mamma. Jag är singel. Jag har inte pojkvän, eller flickvän för den delen, jag spanar inte på någon speciell och jag är faktiskt inte kär heller. Säg mig nu, varför skulle jag vara det?
- Jamen, du är ju 17 år! Känner du aldrig att det pirrar lite i kroppen? Herregud, är det något fel på dig?
Där kom det.
17 år och fortfarande ogift. Ja, man kan ju fråga sig. Vad är felet.
Vanna be my valentine?
Edward, come bite me!
// 54
Jag är min egen värsta fiende
Att i sömnen linda av tryckförbandet, rulla ihop det till en liten rulle och gömma undan det bara för att det gör en smula ont är inte okej. Speciellt inte om man senare vaknar upp klockan tre på morgonen, hyfsat sömndrucken, och inser att tryckförbandet är borta vilket gör att man tvingas leta efter det - utan något som helst minne av hur det kommit av eller var man lagt det - för att efter en stunds oorganiserat sökande hitta det under kudden.
Min fot är lite lätt svullen idag, ja. Förbannat. Mitt undermedvetna är inte kul att ha att göra med när det sover!
// 54
Hjälpmedel?
Att stuka foten på träningen under tävlingssäsong är en dålig grej.
Om det ändå bara varit så att jag hade haft ont, fått en tjock fot, blivit sjukvårdsdocka och riskerat att missa helgens tävling, men inte kommer jag undan så lätt. Nejdå, nog ska jag få mig ett par kryckor på köpet också.
Det kanske bara är jag, men jag känner mig otroligt töntig när jag hoppar runt på kryckor. När jag ser andra som använder samma hjälpmedel beundrar jag dem nästan lite i smyg, och tänker att personen ifråga säkert har gjort något vädigt koolt för att få sina kryckor. Som att glidtacklas i fotboll kanske, eller kastat sig framför en bil för att rädda en kissekatt, eller gjort en 360 backflip på snowboard? När jag ser sådana människor brukar jag önska att jag också hade haft kryckor. Idag har jag kryckor, men jag känner mig inte alls speciellt kool. Tvärt om, jag känner mig mest bara som en klant, en tönt och ett fån. Och jag är konstant arg.
Men vad är det då som skapar dessa frustrationskänslor hos mig? Nog för att händerna värker, ryggen ömmar och foten pulserar av smärta så snart jag stöter den i golvet, men det är inte det som gör mig arg. Det är känslan av att vara så hjälplös. Att klara sig en dag i skolan utan att kunna använda sina händer är inte lätt. Tack och lov har jag fantastiskt härliga vänner som bär mina böcker, förflyttar min skolväska och hämtar mjölk åt mig i matsalen!
Men tanken slog mig, att alla har inte det. Vänner. De finns dem som alltid går själv i korridoren, alltid sitter på en egen bänk och alltid kommer själv till lektionerna. De som kanske har en konstig frisyr, ovanliga kläder, beter sig på ett annorlunda sätt eller bara inte är riktigt accepterade av någon annan fånig anledning. De som du hoppas "bara vill vara ifred" när du känner samvetet smyga sig på, eller de som du skrattar åt och tänker att "de får skylla sig själva" eftersom de inte gör någonting åt saken. De gör sällan stort väsen av sig och kräver sällan att folk ska visa dem respekt. De har vant sig vid att inte existera, de är en Ingen.
Men vad händer om det är en av dem som hamnar på kryckor en vacker dag? Vem bär deras böcker, vem tar med sig deras skolväska och vem hämtar deras mjölk?
Jag vill mot mitt bättre vetande tro att någon skulle gå fram till dem och fråga om de behövde en hjälpande hand. Jag vill tro att någon skulle fråga hur de mådde. Jag vill tro att någon skulle bry sig, åtminstonde litegrann! Men, när jag var liten trodde jag att Bamse fanns också, hur realistiskt var det?
Jag vet inte om jag är en av dem som skulle gå fram till dem, men jag vill tro det. Frågan är, skulle du?
Jag är inte bättre än någon annan som är lika värdelös som mig själv
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, jag vet i och för sig inte ens om det finns någon början. Finns det ens nåt slut? Innan det ska finnas ett slut, måste det ju finnas en början, eller hur?
Lika tom som den gröna fågelholk med gula prickar på som jag gjorde när jag va sex år och ville att kråkan som brukade springa ute på vägen utanför min morfars gård skulle bo i, om det va samma kråka varje gång jag såg den förtäljer visserligen inte historien, men jag ville ha en kråka i min holk i alla fall. Så tomt är det. Utan att veta vad jag kan göra för att fylla detta tomrum, så går jag runt dag ut och dag in med ett leende på läpparna utan att egentligen veta om det är ett riktigt leende eller bara på låtsas.
Det här är, och kommer fortsätta vara, ett smått förvirrat inlägg. Vad det är som gör detta med mig vet jag inte riktigt, kan vara vad som helst. Men någonting är det. Den största frågan jag ställer mig själv just nu är om jag helt enkelt borde radera alltihop så att ni, mina kära vänner, ska slippa läsa min egna självömkan.
"Getting what you want doesn't always give you what you need." (som ni kan se valde jag inte att radera skiten, utan jag hade mer att säga)
Jag gillar det citatet faktiskt. Det stämmer helt galet bra. Ibland tror jag att jag vet vad jag vill ha, sedan visar det sig att det inte alls var det jag behövde, för det blev bara fel. Jag har gjort fel massvis med gånger, troligtvis fler gånger än vad jag gjort rätt. Men det hör visserligen inte hit, poängen var att det är ett citat som enligt mig i alla fall, stämmer riktigt bra. Att få det du vill ha gör dig nöjd en liten stund, sedan kommer man på att man vill ha något annat, för att sedan vilja ha ännu mer and so on. Som en girig femåring i början på december som skriver sin önskelista och sedan på julaftonskvällen har öppnat sina julklappar utan att vara riktigt nöjd. Är det sådan vi människor, eller i alla fall några av oss (dvs. jag) är? En girig femåring som fortfarande inte är nöjd efter att ha fått den allra coolaste tamagotchin och den fränaste radiobilen? Kanske kan vara så ja. Jag är nog inte riktigt rätt person att svara på den frågan tror jag, känns som att jag skulle kunna vara lite partisk.
Ibland skulle jag tycka det vore väldigt trevligt om jag hade ett gigantiskt stort förstoringsglas som jag kunde sitta på månen och kika ner på alla andra människor som det ibland kan strula till sig för. Vissa gånger skulle jag kunna vara snäll och försöka hjälpa de stackarna som det var på väg att strula till sig för, eftersom att jag kanske skulle se faran först, men det beror ju förstås på vem det handlar om. Men det jag menar är, att erkänn att det skulle vara tillfredsställande att ha sådan makt? Att kunna förutspå vad som ska drabba människor långt innan de får veta det själv, för att sedan skratta åt dem. Såna tankar kan ibland få mig på bra humör. Eller jag ska inte ljuga, oftast kan såna tankar få mig på bra humör.
Lite terapi genom ett eller fjorton bakverk kommer att göra susen, hoppas jag i alla fall, på denna söndagkväll.
// Mercy
"Om..
Igår hade jag en livskris. Det är i och för sig inte ovanligt, jag brukar ha det sisådär en gång i månaden, men igår var det speciellt odrägligt. Jag hade både ett dåligt träningspass och en livskris på samma dag.
Mina livskriser bottnar vanligtvis i att jag inte riktigt vet vad jag vill bli. Jag är faktiskt beredd att sträcka mig så långt att jag inte alls vet vad jag vill bli. När jag delar min oro med närstående brukar de vanligtvis svara att "det är ingenting att oroa sig för", men det börjar liksom vara det. Jag är 17 år gammal och går ut gymnasiet inom en relativt snar framtid. Jag har ingen aning om var jag ska ta vägen, vad jag ska göra eller vad jag ska leva av. Kort och gott så vet jag ingenting. Vet man ingenting är man dum. Jag gillar inte att vara dum. KRIS!
Men inga problem kan vara så stora att det inte finns en lösning. Inte ens mina.
För att gå till botten med det här problemet bestämde jag mig för att göra en liten enkätundersökning. Jag bad några slumpmässigt valda personer (allt från MSN-kontakter till grannar) att tipsa mig om lite bra yrken för att således kunna hitta något som passar. Detta är vad jag fick till svar.
Sotare - för att kunna träna in rollen som tomte
Kung - för att få rockstjärnor på kalaset
Skidguide - för att få åka skidor, träffa folk, resa mycket, se nya kulturer, få träning, frihet
Strippa - för att tjäna snabba pengar
Det är ju jättebra förslag! Kung, kan det vara någonting för mig? Det här visar i alla fall att livet inte är kört bara för att man inte vet vad man vill läsa till efter gymnasiet, att arbeta som strippa kräver väl ingen utbildning? Åtminstone har jag nu en grund. Frågan är om jag vill vara skidguide hela livet? Om inte får jag satsa på att dubbelarbete = ta sotaryrket.
Känns det nu ändå hopplöst någon dag här framöver så kan jag alltid tänka på Drömprinsens gammelmormors motto, som han så vänligt delade med sig när jag berättade om min kris.
"He löns inte oroa sig för he som int ha hänne."
Men apropå träningen då, vad gör man när man slitit ont i flera månaders tid för att sedan upptäcka att det inte alls går så bra som man hoppats på? Inte är det lönt att gräva ner sig, det kräver alldeles för mycket energi för att gräva upp sig igen. Givetvis ska man åter igen vända sig till drömprinsen. Följande ord sattes i print.
Bara så du vet det tror jag inte att någon bedömer dig efter hur långt du kastar en järnklump med ett snöre fäst vid sig. (utom möjligtvis din kastlärare) Men jag vet att jag inte gör det. Därför tycker jag inte du ska göra det heller.
Om han visste hur glad jag blir för hans alltid lika stöttande ord skulle han nog bli generad! En ödmjuk famn gör en stor skillnad i en ledsen flickas liv.
Idag är jag glad igen.
//54
Detkommermera blir folkkärt... snart
En konstruktivt kritisk röst har fått säga sitt om detkommermera. Personen i fråga tycker att vi har för lite bilder, och att webbsidan i sin helhet är ganska tråkig. Det kan jag hålla med om - detkommermera är inte känd för sitt vackra utseende.
"Det är intsidan som räknas" sägs det. Jag misstänker att det kan vara en av historiens största myter. Är inte namnet Den sköna Helena äldre än Jesus?
Ett av målen med detkommermera har från starten varit att ge våra läsare ett trivsamt besök.
Okej, det egentliga målet har varit att bilda och ge en världsuppfattning till de människor vi kallar medborgare, uttrycka våra etiska och politiska aspekter och slutligen ta över världen, men det säger vi sällan högt. I vilket fall som helst vill vi att folk ska uppskatta den tid de spenderar på vår sida, och känna att det har gjort en liten skillnad i deras liv.
Vi tar helt enkelt till oss det kritiska röster har att komma med. Sedan har vi ju bara ett litet problem. Vad ska vi publicera bilder på?
Det kanske inte har framgått för alla, svenskens medel-IQ ligger bara på 100, men vi som bloggar på detkommermera är i 98% av fallen anonyma. Vi heter inte 54, Mercy och L8 egentligen. Att publicera bilder på oss skulle så att säga röja våra identiteter, så det kan vi utesluta. Många andra bloggare lägger in bilder på kläder typ "veckans outfit", men det tycker vi är ganska töntigt, så det kan vi också utesluta. Frågan är bara: Vad finns det kvar, och vilken bildgenre passar oss?
Hör av er med era synpunker, när vi för en gång skull ber om dem!
//54
Detkommermera väcks till LIV
Efter en två veckor lång flykt till värmen är jag åter igen tillbaka i kalla, regniga sverige. Det känns ju helt enkelt.. underbart. Att äntligen få återvända till skolan och göra några nationella prov som kommer lägga grunden för mina framtida betygspoäng är drömmen för varje gång jag reser utomlands den här tiden på året. Jippie.
Nog med sarkasmen, det är faktiskt ganska skönt att vara tillbaka. Det där tjafset om att sova i sin egen säng bryr jag mig inte så mycket om men jag har saknat mitt metspö. Trots det, så nog har jag har haft det bra i Grekland. Det fanns ju glassbuffé i matsalen!
Vad har hänt med bloggen då under tiden jag varit borta? Till min stora förskräckelse; INGENTING! Var är alla nya fräscha inlägg? Var är alla elaka påhopp mot samhället? Varför har bloggen inte fått något orgasminlägg på evigheter?
Detkommermera är inte vad det än gång varit. Enda skillnaden hittade jag i läsarstatistiken som, efter en månads avsaknad av inlägg, sjunkit radikalt. Ganska förståeligt.
För att mätta alla de törstande munnar som saknar en skrift i äkta detkommermera-anda tänker jag lista en liten rese-guide efter egna erfarenheter på utlandstrippen. Skriv ut och tag med, jag lovar, tipsen är ovärdeliga!
54:s reseguide för en behagligare semester
1. Åker du moppe med en galen förare i grekisk trafik utan hjälm i 60km/h, ramla inte. Det går att klara sig utan större skador men det är helt enkelt ingen bra idé.
2. Om ni får något problem med toaletten, pröva att ge den en hård spark på överdelen på vänster sida (sett från toalettens perspektiv). Fungerar inte det, ge den en till.
3. Om du ska följa med dina kompisar in i en hästhage, se till att du inte är allergisk mot någon av växterna som du kommer sticka dig på. Utslag är aldrig trevliga.
4. Åter igen ett tips från hästhagen. Om en häst börjar jaga dig och tänker äta upp dig, försök inte springa ifrån den. Låtsas att du är en kråka istället. Då går det bättre.
5. Gör ingenting som kan straffas på något annat sätt än med böter. Att göra roliga olagliga saker kan verka som en bra idé men det är det inte. Tänk på att om du hamnar i fängelse får du ingen solbränna, du har alltså ingen nytta av att stanna kvar längre utomlands.
6. Lägg inte ett glasspapper på toalettgolvet för att kolla om ni får myror. Det får ni.
7. Har du för mycket bagage på hemresan, överväg följande alternativ om du inte vill betala multum med pengar per överviktskilo:
a) Klä på dig alla dina kläder och res hem i dem, personer vägs inte in.
b) Bygg en mur av dina medresenärer och göm ditt handbagage bakom dem. Det vägs bara vid inchekningen.
c) Flörta ohämmat med personen som väger in ditt bagage. Osäker metod eftersom de vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Ska det finnas en strimma av en chans att det ska fungera, lägg fokus på ordet ohämmat.
8. Lita aldrig på en grek.
9. Tolka inte ordet "tomorrow" enligt ordlistans "imorgon". Det betyder egentligen "någon gång under de följande fem åren, kanske".
En liten världsförbättring är också en världsförbättring
