Jag tror att jag har en liten 18-årskris. Varför? Jo, därför att de följande dagarna kommer att bli de sista tre dagarna jag får tillbringa som barn!
Jag har längtat efter den kommande dagen i årtal. Jag har längtat, väntat, trånat, och tänkt att allt kommer att bli så OTROLIGT smidigt den dagen jag blir myndig!

Jag kommer kunna binda upp mig på  ettmobilabonnemang. Jag kommer kunna sköta min egen ekonomi - HEJ INTERNETBANK. Jag kommer aldrig med behöva förfalska mina föräldrars namnunderskrifter (vet ni hur ofta det krävs målsmans tillstånd egentligen?!) Jag kommer kunna använda mitt eget leg. Jag kommer kunna ta körkort.
Jag kommer helt enkelt ha möjligheten att sköta mitt liv på plats, istället för att lämna över allt det praktiska till två päron som bor 13 mil här ifrån.

Men samtidigt så har allting med en framsida en baksida. Det var inte förrän en vecka sedan jag började inse att även den ljusaste av solar har en mörk fläck...

För det första, jag kommer inte längre att skyddas av FN:s barnkonvention (den som bland annat ger mig rätt till ett namn). Jag kommer inte längre att få ringa till BRIS (jag har aldrig gjort det hittills, men jag funderar på att göra det innan tisdag, bara för att jag kan). Mina föräldrar blir inte längre tvugna att ta ansvar för mig (så om jag rånar en bank som 18-åring är det mitt eget fel). Jag måste börja betala förseningsavgifter till biblioteket (jag kan alltså inte längre behålla böckerna en månad extra bara för att jag inte orkar bära in dem till stan, vill läsa dem igen eller helt enkelt bara känner för att utnyttja systemet en smula). Tandläkare, läkarbesök, bussbiljetter - allting blir snart dyrare, och jag har ingen lust att betala mer för det. Hmm. En smula komplicerat.

Vänners tankar och åsikter:
"Vad blir skillnaden?"
"Du har ju bott själv sedan du var 15 år, känner du inte att du redan sköter ditt eget liv?"
"Tror du verkligen att dina föräldrar skulle överge dig om du hamnade i någon knipa bara för att du fyllt 18?"
"Du är ju fortfarande Guds barn" (sagt av en kille som inte tror på Gud dock...)

Så, vad tar jag mig till?
Mina tankar och åsikter:
Whatever. Jag kommer fortfarande inte att bli mogen nog att avstå från sätena längst upp längst fram i våningsbussen, och min sanna identitet kommer kunna säga hej krogen. Det funkar tills vidare.

//54

Min mamma har alltid sagt att jag är en tjej född med tur. Hon påstår att jag är det för att jag får vara frisk. För att jag ofta har jobb. För att jag har lätt för mig i skolan och får bra betyg i de flesta ämnen. För att jag lär mig snabbt. För att jag är uppfinningsrik. För att jag har vänner, och folk som ställer upp för mig. För att mina problem på något sätt alltid verkar lösa sig.

Jag håller dock inte med mamma. Varför skulle jag vara född med mer tur än någon annan? Jag vinner inte speciellt ofta på Triss, jag har fortfarande inte gift mig rikt och jag kör - uppenbarligen - fortfarande inte någon ferarri. Jag har ofta jobb för att jag är öppen för det mesta, jag håller mig frisk genom kost och motion och mina medfödda egenskaper kommer säkerligen från mina gener. Var finns min tur? Varför skulle jag på något sätt ha  någon speciell kredit hos fru fortuna?

Jag tycker det finns så många andra personer som har betydligt mer tur i livet än vad jag har. Tänk på de som föddes vackra till exempel - vilka bekymmer möter väl dem här i världen? De vackra människorna som kan leva på sitt utseende, de som kan gifta sig rikt genom sin skönhet och de som kan vifta med ögonfransarna för att få som de vill och allt de vill ha. Hade jag fötts vacker, då hade jag haft tur. Det är någonting jag inte kan åstadkomma med mina egna egenskaper så här i efterhand. Det hade jag fått - med tur.

Men tänker man riktigt noga efter, så kanske, kanske finns det någonting som även de vackra önskar sig högre än sin skönhet. Är inte det full möjligt? Skulle inte det vara väldigt typiskt oss människor, att tråna efter det vi inte fått istället för att inse allt det vi faktiskt har? Vi har alla haft en otrolig tur som fick födas unika, var och en med en egenskap som andra säkerligen avundar, och att få vakna till nya dagar med nya möjligheter? Jag tror innerst inne att vi faktiskt alla haft, och faktiskt dagligen har, en viss portion av tur. Man måste nog bara lära sig att se den för att uppskatta den.

Som idag, när jag ville köpa ett tuggummi från tuggummiautomaten och tänkte att en krona är ganska dyrt för ett tuggummi. Plötsligt ser jag att någon lämnat en krona i tuggummiautomaten, så jag vrider om och får mitt tuggummi helt gratis. Sådana gånger kan jag faktiskt tro, att min mamma kanske har lite rätt trots allt. Jag är född med tur. Precis som du.

//54

"Visste du att vita kläder med färska spermafläckar på blir blå om man slänger dom i tvättmaskinen på en gång?"

Anonym

Nej, det visste jag inte. Men man lär sig nånting nytt varje dag tydligen.

// Mercy

Jag har väldigt varierande musiksmak, ena dagen lyssnar jag på Michael Jackson och nästa dag är det Kings Of Leon som gäller. Ibland får jag dock för mig att gå tillbaka och lyssna på gamla godingar på mina spellistor på spotify, mobilen eller ipoden. Alltid kommer jag fram till samma sak, Timo Räisänen är min gud.


About you now (visserligen en cover, men han gör den bättre än originalet så jag räknar den ändå), Creep (samma sak där), Didn't we almost have it all och You shook me all night long är bara några exempel på denna mans godingar.

Han är och kommer alltid att förbli en stor man
// Mercy

Efter att inte ha träffat min kusin på ett tag som hon tyckte var ganska länge så skuttade hon upp i min famn och gav mig en stor bamsekram. Hon började nypa på mina armar och säger efter en liten stund "nämen, vad är det här för potatismos?"

Tror minsann det är dags att börja med armhävningarna igen.

// Mercy

En gåva till kvinnofolket, och kanske några män också?


Tom Sturridge mina kära vänner, Tom Sturridge.

Det kommer flera

Kom just hem från en hektisk dag på jobbet. En saltlakrits och några sprut nässpray och jag är äntligen en människa igen.

"Mercy, eftersom att din kille är äldre än dig så måste du behandla honom med respekt. Du måste visa att det är han som bestämmer. Tro mig, jag är kärleksfantasten, så jag vet."
Kusin Magda 7 år.

Nu, körkortsteori tills jag spyr.
// Mercy

En av de ensamma mammorna som sökte i TV hittade en kille som var 25, hon var 37. Jag och pappa läser framsidan på Aftonbladet där det står en liten notis om de två.
- 12 år! säger jag. Det är sjuuuukt mycket.
- Kärleken vet inga gränser, säger pappa.
- Skulle du tycka att det var okej om jag tog hem en kille som var 30 då?
Pappa skruvar på sig, lätt besvärad (och kanske lite orolig?) och säger:
- Det är ju lite åldersskillnad faktiskt...
Hehehe. Dags att sikta högt kanske?

Jag har hittat en film på Youtube som gör mig sådär mysigt glad i magen och som får mig att le var enda gång jag ser den, jag har åtminstone gjort det var enda gång hittills!
Den är så rätt. Den är en sådan total omvändning av den normala världen att man inte kan göra annat än att älska den. Egentligen är killen i filmen bara en dryg översittare som anser sig vara lite för bra för att bry sig om alla andra, men han är förklädd, som en nörd. En sådan där typiskt nördig nörd med nördiga glasögon, spinkig kropp och töntig frisyr som i vanliga fall bara blir nedtryckt och mobbad men som i den här filmen bokstavligen räcker fingret åt resten av världen, utan att bry sig om vad alla tycker. It's just like whatever.

//54

Jag hatar katter. Katter får mig att nysa, ger mig kli i halsen och röda ögon. Finns det en katt i huset finns det troligtvis någon som tar upp katten i knät när man umgås, trots att personerna som plockar upp katten vet att det finns en allergiker bland dem. Jag vill inte vara den som tjatar, förbjuder och skapar dålig stämning, men jag vill inte heller spendera tid som ett förkylningsoffer på grund av att vissa inte förstår vad det innebär att vara allergisk. Resultatet blir att jag hatar katter. Hade katterna inte funnits, hade det inte funnits något problem.

Men borde jag egentligen inte hata de som tar upp katterna i knät när de sitter bredvid mig, istället för att hata de stackars oskyldiga katterna? Givetvis, men så enkelt är det inte. Hatar man sin otrogna älskade eller den lilla hyndan som var med honom? Hatar man sina vänner eller hatar man katten? Det är så mycket lättare att flytta över sin ilska på dem som inte betyder någonting för en själv en istället för att ta ut det på dem som faktiskt orsakar den. Projicering, som de kallade det i psykologi A.

Tyvär katten. Så länge det finns personer som inte förstår att rinnsnuva är ett helvete måste jag tyvär hata dig, trots att jag egentligen inte vill. Utan människorna hade jag inte fått den men som människa hatar jag ogärna min egen art. Ännu ett bevis på att människor är idioter.


Men är den söt eller?!

//54