40 dagar är avklarade och jag fixade det med bravur. Jag dejtade inte, jag kladdade inte och jag kramades knappt undantaget nära vänner, morfar och pappa. 
Det har varit hårt. Jag har under dagarna utstått påhåpp som sexgalning, påståenden om att 40 dagar är en barnlek, frestelser från alla håll och det ständiga intensiva ifrågasättandet om vad som drev mig till detta.
Jag kollar tillbaka på vad jag skrev när jag tog mitt löfte:

"Sminkar jag mig varje gång jag ska till mina kompisar? Nope. Rakar jag mina ben var enda dag när jag inte dejtar? Nej. Tänker jag till lite extra när jag klär mig en helt ordinär dag? Jao, men nej. Blir jag jätteglad var enda gång jag får ett sms i vanliga fall? Haha just ja, det blir jag ju.

Men ni fattar vinken. Det är lite mer ansträngande helt enkelt."

Jag slutade helt enkelt inte mitt dejtande för att jag är någon slags sexgalning, utan bara för att jag tyckte det var så förbannade jobbigt. Jag slutade med andra ord helt enkelt för att jag var lat.

Man orkar nog inte så mycket mer om man tränar 11 pass i veckan. Jag får i alla fall skylla på det.

Vad har jag då lärt mig av den här tiden? Framför allt att 40 dagar är en väldigt lång tid. Jag var rent utav frustrerad när tiden började lida mot sitt slut och jag var fullt övertygad om att löftet pågått i minst ett halvår, inte bara ett halvt kvartal!
Var dagarna till någon nytta då? Ja, faktiskt. Vad jag framför allt fick se av mitt dagliga räknande var att även om jag kände att kärleken är meningslös och att alla killkontakter saknar mening, så tog det mig egentligen inte alls speciellt lång tid att ändra uppfattning och inse att jag saknade det. Inte ens 30 dagar! Så nästa gång jag är nere av kärleksbekymmer eller något i den stilen ska jag ta mig tid att tänka efter en extra gång. Är det verkligen så farligt, eller är det bara någonting jag tyngs av för stunden? Och är det verkligen lönt att ge upp det jobbiga om jag även måste ge upp allt det bra?

Tack vare biologikrister förstår jag i alla fall varför jag relativt snabbt gav upp mina tankar om det jobbiga med dejtandet och ganska snart ville börja om igen.
Det är enkelt.
Det är så vi människor lever vidare.

//54