En av de ensamma mammorna som sökte i TV hittade en kille som var 25, hon var 37. Jag och pappa läser framsidan på Aftonbladet där det står en liten notis om de två.
- 12 år! säger jag. Det är sjuuuukt mycket.
- Kärleken vet inga gränser, säger pappa.
- Skulle du tycka att det var okej om jag tog hem en kille som var 30 då?
Pappa skruvar på sig, lätt besvärad (och kanske lite orolig?) och säger:
- Det är ju lite åldersskillnad faktiskt...
Hehehe. Dags att sikta högt kanske?

Jag har hittat en film på Youtube som gör mig sådär mysigt glad i magen och som får mig att le var enda gång jag ser den, jag har åtminstone gjort det var enda gång hittills!
Den är så rätt. Den är en sådan total omvändning av den normala världen att man inte kan göra annat än att älska den. Egentligen är killen i filmen bara en dryg översittare som anser sig vara lite för bra för att bry sig om alla andra, men han är förklädd, som en nörd. En sådan där typiskt nördig nörd med nördiga glasögon, spinkig kropp och töntig frisyr som i vanliga fall bara blir nedtryckt och mobbad men som i den här filmen bokstavligen räcker fingret åt resten av världen, utan att bry sig om vad alla tycker. It's just like whatever.

//54