När jag va ute i regnet för ett litet tag sedan så kläckte jag en idé. Varför uppfinns det inte typ en astronautdräkt som alternativ till regnkläder? Mer heltäckande än bara regnjacka tänkte jag. Extra plus vore det ju för det som går över huvudet, det som mest liknar en fiskskål, för jag menar, hur less är man inte på luvor på jackor som finns där men som inte fyller sitt syfte?

Du är så ägd. SÅ ÄGD!!!
Och du är skyldig mig en penis.

LYCKSELE IMORRON SÅ DE SJUNGER OM DET!!!
ÖLLLLLLLLLLLLLLLLLL!!!!!

Jaha. Tack för informationen. Leff3 ska dricka öl i Lycksele imorgon. Livet i Västerbotten blev just berikat till max och intresseklubben har precis sprängts av överbelastning. Isak_isak svarar honom: "hehe jasså :D".

Två åtgärder: 1, jag ska ta bort det mesta av innehållet i mina fotoalbum på Apberget IMMIDEATLY. 2, jag ska be mina vänner att backa upp för mig när jag påstår att jag aldrig, ALDRIG, varit en av de små apberget-fjortisar som skulle svarat på isak_isak's skärmmeddelanden. ALDRIG!

Men trots att man hatar den kan man ju liksom ändå inte ta bort sin Apa. Alla har den, och det är kult. Apan stannar. Tyvär.

Varför skrivs det inte mer om kärlek här på bloggen? Ett sånt fantastiskt ämne som det egentligen nästan altid finns något att säga om. Därför vill jag ägna det här inlägget åt lite kärlek.
Idag har jag på mig mina feelgood-strumpor. Troligtvis många som undrar vad ett par feelgood-strumpor är, men det kan jag tala om. Det är ett par strumpor som gör att vardagen kan kännas lite bättre, även om den för tillfället helt enkelt är åt helvete. Man blir glad av att titta på dessa strumpor och fötterna blir glada av att ha de på sig. Win-win situation skulle man kunna säga.

Jag ägnar min halvt lediga dag åt att baka bröd idag, ännu mer kärlek. Jag älskar att baka. Man skulle kunna säga att det funkar som någon slags terapi, drar tankarna till nåt annat helt enkelt. Det är lite roligare, och enklare också för den delen, att tänka på hur många deciliter vetemjöl special jag ska använda, eller om jag ska byta ut den ljusa sirapen mot vit sirap istället än att tänka på varför allting verkar vilja strula till det för mig.

Rent generellt så är det för lite kärlek i världen tycker jag. Tomas Di Leva skulle kunna bli min nya förebild, tycker han har en skön inställning till det mesta.

Jag är så glad att jag inte har småsyskon. Så glad, så glad så glad!
I dagarna har vi två pojkar hemma hos oss, en på 12 år och på 13. Den ena har FAS, fosterskador orsakade av alkohol, och den andra är diagnostiserad med ADHD.

Dagen började med att jag väcktes av ett pianosolo. Eller ett och ett, jag tror att det spelades två olika låtar med fyra olika händer. Eller låtar och låtar. Det spelades i alla fall.
Jag kom fram till att jag lika gärna kunde stiga upp eftersom det troligtvis inte skulle bli något mer sovet denna morgon.

För att roa barnen, och kanske för att deras föräldrar skulle få vila öronen en stund, bestämde sig mamma för att hon skulle baka bullar med dem. Till pojkarnas förtjusning var min mamma inte redan slutkörd av deras ständiga frågor, och detta utnyttjade de till fullo.
 
- Vad är det här?
- En mjölburk.
- Det ser ut som en pepparkaksburk.
- Ja, det är det nog egentligen.
- Har det varit pepparkakor i den?
- Ja.
- Men nu har ni mjöl i den istället för pepparkakor?
- Ja.
- Vill ni hellre ha mjöl i den än pepparkakor?
- Ja.
- Kan ni inte fylla den med nya pepparkakor?

Denna strof ur deras konversation tog ca 12 sekunder, och frågorna fortsatte under hela degberedningsprocessen.
Mamma beskrev senare upplevelsen som väldigt intensiv.

Plötsligt vrålar pojkarna: STEN, SAX, PÅSE! så det dånar i hela huset, och jag lägger instinktivt ner morgontidningen för att se vad det är frågan om. Jaha, de skulle bara bestämma turordningen på bakningen. I en match om bäst av fem. Suck.

Dessa pojkar är i och för sig inte som andra pojkar, men jag är glad att detta inte är permanent. Jag behöver inte agera storasyster varje dag och det är jag glad för.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att bli förbannad över att de har fått bli som de blivit. Deras biologiska föräldrar var missbrukare, och alla deras äldre syskon hade blivit omhändertagna långt tidigare. Men de här pojkarna fick bo hos sina biologiska föräldrar till de var 3 och 4 år innan socialen hämtade dem. 3 och 4 år, trots att socialen visste hur det låg till! På grund av det hann de dra på sig skador de kommer få lida av resten av sina liv.

Birgit och Nisse är verkligen fantastiska människor som adopterat dessa pojkar och ger dem ett bra liv. Nu lär de sig tack vare sina fosterföräldrar att fungera i ett vanligt samhälle. Den yngre pojken har anpassat sig väldigt väl och fungerar nästan lika bra socialt som vilken tolvåring som helst, han spelar i ett hockeylag och går i en vanlig klass! Detta hade aldrig varit möjligt utan dessa fantastiska människor.

Men snälla Sverige, låt det aldrig mer behöva gå så här långt. Ni visste att deras föräldrar hade drog- och alkoholproblem, ni visste att ni varit tvugna att ta hand om deras syskon. När ni visste om detta, varför ingrep ni inte tidigare? De här pojkarna förtjänade inte det helvete ni gav dem.

Vad jag innerligt hoppas är att ni lär er någonting. Det som är gjort kan aldrig göras ogjort, men systemet kan förändras. Och förbättras. Inför framtiden.

Det blir ingen mindre än Erik Hassle! Han är snygg, han kan sjunga och har gjort något som skulle kunna vara en av vår tids bästa låtar - Hurtful. Här på bloggen tycker vi att det är synd att vi inte får se mer av denna man!

Om jag inte hade en sådan beslutsångest kanske jag skulle sluta försätta mig själv i situationer där jag frågar mig; hur hamnade jag här? Beslutsångesten är dessutom oftast helt onödig, jag borde inte ens behöva fundera över vad jag ska välja för alternativ i de flesta lägen! Då det ena förslaget är heltokigt och det andra rätt förnuftigt ska det inte vara några problem. Men min velighet gillar inte förnuftiga beslut tror jag. Det är därför den där förbannade beslutsångesten alltid kommer tillbaka. Och det är därför jag alltid gör sådana grejer som mitt vanliga förstånd egentligen inte riktigt går med på. Min beslutsångest ger mig helt enkelt inget val.

Kan det gå åt helvete kommer det gå åt helvete
Men det finns inget som säger att man inte har kul på vägen!

Dagens skylt:

Hundar skall bäras - men hundar och katter får ej medföras? Någon satte visst upp en skylt för mycket...

//54

Det kliar på min högra örnsnibb och jag har ungefär femton myggbett på min vänstra fot. På min högra fot har jag skavsår samt en blånagel av oförklarlig anledning. Jag gillar inte sånt här. Hela dagen har jag alltså gått omkring på mitt älskade arbete och kliat mig lite överallt. När jag kom hem för några timmar sedan upptäckte jag även att jag hade olika strumpor på mig. Vilket alltså betyder att jag inte bara gått omkring och sett ut som en totalt retard med konstiga muskelryckningar, jag förstärkte det hela genom att ha en rosa och en grön strumpa. Livet är härligt. Eller hade kunnat vara i alla fall.

Min granne Albin är en väldigt liten pojke med många stora frågor. Men ibland säger han faktiskt rätt så smarta saker. I lördags när vi tog en tripp in till stan för att köpa oss en glass så frågade han mig varför alla vuxna gör saker som dom inte vill. Jag hade inget bra svar på frågan just för tillfället faktiskt. Och jag har det fortfarande inte! Han gav som exempel att hans mamma inte vill gå på jobbet ibland men hon gör det ändå, eller att hans storebror inte vill bädda sängen men gör det ändå. Visst, I get it, vissa saker måste man faktiskt göra, även fast man inte vill. Typ betala räkningar och sånt där, ni fattar vad jag menar. Men alla andra saker då? Såna där saker som man tror att man måste göra, men det måste man egentligen inte. Tänk er bara en sån sak som att jag varje morgon efter att jag klivit upp drar upp rullgardinen till mitt rum. Det är nånting som jag måste göra. Vad skulle hända om jag inte drog upp rullgardinen? Skulle världen helt plötsligt gå under? Helt ärligt så tror jag faktiskt inte det. Jag tror inte att det skulle hända så mycket alls.
Vi lever i en värld som är fylld av måsten. Vissa är visserligen rätt så nödvändiga såna, men andra inte. Skulle livet vi lever bli bättre om vi struntade i onödiga måsten? Kanske inte, men ibland skulle det kännas himla massa skönare. Kanske är det just så att dessa måsten skänker oss trygghet som vi inte får annars. Jag kan bara tala för mig själv, men jag vet att när jag får sprita mina händer tre gånger i rad så känns det bra. Det känns tryggt. Då vet jag att jag inte är smutsig om händerna. Men samtidigt, vad skulle hända om det visade sig att jag var lite smutsig om händerna? Det skulle troligtvis inte hända nånting, förutom det faktum att mina händer skulle må lite bättre och va lite mindre torra och spruckna.

För att någon gång inte prata om mig själv så tänker jag nu ifrågasätta vädret. Vad hände med sommaren? Jag menar, vi njöt av värmen och helt plötsligt började det regna och blev allmänt kallt och hemskt. Finns det ens någon som faktiskt tycker att det är behagligt när det är så pass kallt att man har både vantar och halsduk på sig när man cyklar till jobbet?
Jag vill ha mer sol, mer sommar och mindre frågetecken.

Hur har mina föräldrar tänkt sig att jag någonsin ska lyckas ta körkortet om jag inte får övningsköra på vägar större än de i Västerbottens inland!?

Det finns tydligen alltid en anledning till varför man inte ska få övningsköra. Antingen är det för mörkt, eller så kan vägarna vara hala, eller så är det snö, eller så regnar det, eller så är är vägarna för små, eller för stora, eller så är det för lång körsträcka, eller dubbelfiliga rondeller på vägen, eller så kan det komma upp djur ur skogen, och så vidare och så vidare...
Ja, visst kan det vara svårt för en nybörjare att klara dubbelfirlig rondell, men gissa vad? Man måste börja någon gång! Jag påstår inte att man ska låta övningsförare testa svåra moment det första de gör, men nu är det ju faktiskt så att jag har övningskört i över ett års tid och fyller 18 om ungefär ett halvår. Det betyder att jag bör vara redo för att ta körkortet om ungefär ett halvår. Om jag inte får övningsköra tills dess kommer jag inte att vara det.

Det är ju en sak, som bland annat mina systrar har erfarenhet av, att ta körkortet i en liten stad. I min hemstad finns det varken motorvägar eller flerfiliga korsningar. Vi har faktiskt ett trafiklyse (ja, ett!) men svårare än så blir det liksom inte. Tar man körkortet i en sådan liten stad behöver man kanske inte träna på filbyten och dylikt för att klara uppkörningen.

Men saken är ju den att jag har flyttat ifrån min hemstad. Jag bor inte i den lilla lilla staden i det lilla lilla trafiklyset. Jag bor i Umeå. Där finns det vägar med många filer. Där finns det vägar med stora korsningar. Där finns det FLERA trafiklysen. Där finns det flerfiliga rondeller. Jag kan inte med dem, och jag kommer inte lära mig det om jag aldrig får öva.

Jag har liksom förstått att ni inte vill lära mig det, men det finns ju trots allt en anledning till att jag övningskör med er: JAG FÅR inte köra själv! Mor och far, JAG BEHÖVER JU ER HJÄLP!