Jag är så glad att jag inte har småsyskon. Så glad, så glad så glad!
I dagarna har vi två pojkar hemma hos oss, en på 12 år och på 13. Den ena har FAS, fosterskador orsakade av alkohol, och den andra är diagnostiserad med ADHD.

Dagen började med att jag väcktes av ett pianosolo. Eller ett och ett, jag tror att det spelades två olika låtar med fyra olika händer. Eller låtar och låtar. Det spelades i alla fall.
Jag kom fram till att jag lika gärna kunde stiga upp eftersom det troligtvis inte skulle bli något mer sovet denna morgon.

För att roa barnen, och kanske för att deras föräldrar skulle få vila öronen en stund, bestämde sig mamma för att hon skulle baka bullar med dem. Till pojkarnas förtjusning var min mamma inte redan slutkörd av deras ständiga frågor, och detta utnyttjade de till fullo.
 
- Vad är det här?
- En mjölburk.
- Det ser ut som en pepparkaksburk.
- Ja, det är det nog egentligen.
- Har det varit pepparkakor i den?
- Ja.
- Men nu har ni mjöl i den istället för pepparkakor?
- Ja.
- Vill ni hellre ha mjöl i den än pepparkakor?
- Ja.
- Kan ni inte fylla den med nya pepparkakor?

Denna strof ur deras konversation tog ca 12 sekunder, och frågorna fortsatte under hela degberedningsprocessen.
Mamma beskrev senare upplevelsen som väldigt intensiv.

Plötsligt vrålar pojkarna: STEN, SAX, PÅSE! så det dånar i hela huset, och jag lägger instinktivt ner morgontidningen för att se vad det är frågan om. Jaha, de skulle bara bestämma turordningen på bakningen. I en match om bäst av fem. Suck.

Dessa pojkar är i och för sig inte som andra pojkar, men jag är glad att detta inte är permanent. Jag behöver inte agera storasyster varje dag och det är jag glad för.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att bli förbannad över att de har fått bli som de blivit. Deras biologiska föräldrar var missbrukare, och alla deras äldre syskon hade blivit omhändertagna långt tidigare. Men de här pojkarna fick bo hos sina biologiska föräldrar till de var 3 och 4 år innan socialen hämtade dem. 3 och 4 år, trots att socialen visste hur det låg till! På grund av det hann de dra på sig skador de kommer få lida av resten av sina liv.

Birgit och Nisse är verkligen fantastiska människor som adopterat dessa pojkar och ger dem ett bra liv. Nu lär de sig tack vare sina fosterföräldrar att fungera i ett vanligt samhälle. Den yngre pojken har anpassat sig väldigt väl och fungerar nästan lika bra socialt som vilken tolvåring som helst, han spelar i ett hockeylag och går i en vanlig klass! Detta hade aldrig varit möjligt utan dessa fantastiska människor.

Men snälla Sverige, låt det aldrig mer behöva gå så här långt. Ni visste att deras föräldrar hade drog- och alkoholproblem, ni visste att ni varit tvugna att ta hand om deras syskon. När ni visste om detta, varför ingrep ni inte tidigare? De här pojkarna förtjänade inte det helvete ni gav dem.

Vad jag innerligt hoppas är att ni lär er någonting. Det som är gjort kan aldrig göras ogjort, men systemet kan förändras. Och förbättras. Inför framtiden.