Jag tror att jag har en liten 18-årskris. Varför? Jo, därför att de följande dagarna kommer att bli de sista tre dagarna jag får tillbringa som barn!
Jag har längtat efter den kommande dagen i årtal. Jag har längtat, väntat, trånat, och tänkt att allt kommer att bli så OTROLIGT smidigt den dagen jag blir myndig!

Jag kommer kunna binda upp mig på  ettmobilabonnemang. Jag kommer kunna sköta min egen ekonomi - HEJ INTERNETBANK. Jag kommer aldrig med behöva förfalska mina föräldrars namnunderskrifter (vet ni hur ofta det krävs målsmans tillstånd egentligen?!) Jag kommer kunna använda mitt eget leg. Jag kommer kunna ta körkort.
Jag kommer helt enkelt ha möjligheten att sköta mitt liv på plats, istället för att lämna över allt det praktiska till två päron som bor 13 mil här ifrån.

Men samtidigt så har allting med en framsida en baksida. Det var inte förrän en vecka sedan jag började inse att även den ljusaste av solar har en mörk fläck...

För det första, jag kommer inte längre att skyddas av FN:s barnkonvention (den som bland annat ger mig rätt till ett namn). Jag kommer inte längre att få ringa till BRIS (jag har aldrig gjort det hittills, men jag funderar på att göra det innan tisdag, bara för att jag kan). Mina föräldrar blir inte längre tvugna att ta ansvar för mig (så om jag rånar en bank som 18-åring är det mitt eget fel). Jag måste börja betala förseningsavgifter till biblioteket (jag kan alltså inte längre behålla böckerna en månad extra bara för att jag inte orkar bära in dem till stan, vill läsa dem igen eller helt enkelt bara känner för att utnyttja systemet en smula). Tandläkare, läkarbesök, bussbiljetter - allting blir snart dyrare, och jag har ingen lust att betala mer för det. Hmm. En smula komplicerat.

Vänners tankar och åsikter:
"Vad blir skillnaden?"
"Du har ju bott själv sedan du var 15 år, känner du inte att du redan sköter ditt eget liv?"
"Tror du verkligen att dina föräldrar skulle överge dig om du hamnade i någon knipa bara för att du fyllt 18?"
"Du är ju fortfarande Guds barn" (sagt av en kille som inte tror på Gud dock...)

Så, vad tar jag mig till?
Mina tankar och åsikter:
Whatever. Jag kommer fortfarande inte att bli mogen nog att avstå från sätena längst upp längst fram i våningsbussen, och min sanna identitet kommer kunna säga hej krogen. Det funkar tills vidare.

//54