Happy fucking birthday or something?!
I skrivande stund har jag exakt tre timmar kvar av min barndom.
Tre ynka timmar.
Endast 180 minuter kvar tills livet är mitt, och endast mitt.
Det känns både spännande, hoppfullt och uppfriskande.
Och förjävligt.
Jag vet att mina föräldrar inte kommer att överge mig bara för att jag fyller 18 år. De kommer fortfarande att bjuda in mig på julafton, ge mig mat när jag är hungrig och bidra med pengar när jag har det tight. Vad som skrämmer mig är de inte behöver det. Och att JAG KAN överge dem.
Jag bor redan hemifrån. Jag vet hur man tar hand om ett hushåll. Jag klarar mig rätt fint på egen hand, och jag reser gärna runt i Sverige och övriga Europa utan att snacka speciellt mycket med päronen. De har, som de själva säger, inte alls speciellt mycket att säga till om i mitt liv. För dem har jag nog redan varit myndig sedan den dag jag lämnade huset.
Dock har de två rätt till att hålla koll på mig. De har rätt till att justera min ekonomi, och det är fortfarande dem jag måste prata med för att kunna beställa resor och artiklar via internet. Jag måste, vare sig jag vill eller inte, någorlunda regelbundet hålla kontakten med mina föräldrar för att kunna styra min vardag.
Men med myndigheten kommer friheten. Jag behöver dem inte längre. De behöver inte hjälpa mig.
Samtidigt som de ansvarsfulla banden bryts står jag dessutom utanför alla de lagar som skyddar mig. Har jag nu en affär med en 30-årig överordnad är jag inte längre utnyttjad, bara dum. Säljare har rätt att lura mig. Jag är inte längre "bara ett naivt barn". Jag är för guds skull snart gammal nog att skaffa egna barn! Fysiskt, i alla fall. Mitt mentala tillstånd får väl just nu beskrivas som ett vrak.
Ett ungt vrak som endast timmar ifrån nu, ska till att bli vuxen.
Jag hoppas och önskar att mina föräldrar, tränare och svenskalärare har lärt mig vad jag behöver veta om källkritik och lurendrejerier för att klara mig här i världen, så att jag inte går på någon stor nit som nybliven vuxen och blir av med alla mina pengar till någon lokal industri i Uruguay som leder till att jag tvingas leva på gatan och käka kottar i resten av mitt korta liv som varar i 36 år innan jag blir cancersjuk och fryser ihjäl.
Jag menar, inte behöver det väl bli så illa?
Blir det nu det ändå så finns det väl åtminstone dem, som faktiskt skött det ännu värre.
Happy birthday, or whatever
//54
Tre ynka timmar.
Endast 180 minuter kvar tills livet är mitt, och endast mitt.
Det känns både spännande, hoppfullt och uppfriskande.
Och förjävligt.
Jag vet att mina föräldrar inte kommer att överge mig bara för att jag fyller 18 år. De kommer fortfarande att bjuda in mig på julafton, ge mig mat när jag är hungrig och bidra med pengar när jag har det tight. Vad som skrämmer mig är de inte behöver det. Och att JAG KAN överge dem.
Jag bor redan hemifrån. Jag vet hur man tar hand om ett hushåll. Jag klarar mig rätt fint på egen hand, och jag reser gärna runt i Sverige och övriga Europa utan att snacka speciellt mycket med päronen. De har, som de själva säger, inte alls speciellt mycket att säga till om i mitt liv. För dem har jag nog redan varit myndig sedan den dag jag lämnade huset.
Dock har de två rätt till att hålla koll på mig. De har rätt till att justera min ekonomi, och det är fortfarande dem jag måste prata med för att kunna beställa resor och artiklar via internet. Jag måste, vare sig jag vill eller inte, någorlunda regelbundet hålla kontakten med mina föräldrar för att kunna styra min vardag.
Men med myndigheten kommer friheten. Jag behöver dem inte längre. De behöver inte hjälpa mig.
Samtidigt som de ansvarsfulla banden bryts står jag dessutom utanför alla de lagar som skyddar mig. Har jag nu en affär med en 30-årig överordnad är jag inte längre utnyttjad, bara dum. Säljare har rätt att lura mig. Jag är inte längre "bara ett naivt barn". Jag är för guds skull snart gammal nog att skaffa egna barn! Fysiskt, i alla fall. Mitt mentala tillstånd får väl just nu beskrivas som ett vrak.
Ett ungt vrak som endast timmar ifrån nu, ska till att bli vuxen.
Jag hoppas och önskar att mina föräldrar, tränare och svenskalärare har lärt mig vad jag behöver veta om källkritik och lurendrejerier för att klara mig här i världen, så att jag inte går på någon stor nit som nybliven vuxen och blir av med alla mina pengar till någon lokal industri i Uruguay som leder till att jag tvingas leva på gatan och käka kottar i resten av mitt korta liv som varar i 36 år innan jag blir cancersjuk och fryser ihjäl.
Jag menar, inte behöver det väl bli så illa?
Blir det nu det ändå så finns det väl åtminstone dem, som faktiskt skött det ännu värre.
Happy birthday, or whatever
//54
Kommentarer
Trackback
