Noliahallen, mitt andra hem och dagliga tillflyktsort, är stängd. Det hålls visst ett EU-toppmöte där i dagarna, med vaktande helikoptrar, polispatruller och bombtalibaner som patrullerande fanclub. Finns det bombtalibaner som smyger i knutarna varken får eller törs vi köra vår träning där inne, vilket betyder att vi omlokaliserar oss till andra trakter.

Jag hörde orden som i slow-motion. Jag blev tagen på sängen, eller snarare på den doserade kurvan. Den allsmäktige Hans förkunnade igår med sin djupa stämma:
- Ni ska bada på fredag.
I min värld lät det mer som:
- Ni. Ska. Bada. På. Fredag.
Bada.
Nu.
På fredag.

Det är väl egentligen inte så hemskt som det låter, jag gillar ju till och med att bada.
Problemet är utrustningen. Som vanligt. Vad i hela världen är det nu man ska ha på sig?

Baddräkten är ju ett himla fiffigt plagg, den sitter bra, döljer lämpligt mycket hud och är lätt att träna i, SÅ TALA OM FÖR MIG VILKEN PUNDARSKALLE SOM BESLUTADE ATT BADDRÄKT SKULLE VARA SÅ FRUKTANSVÄRT TÖNTIGT! I dagens läge måste man ju typ vara simmare eller 30+ för att man ska komma undan med att ha en baddräkt på sig. Idiotiskt.

Bikini då? Ja, prova att simma dubbelt (eventuellt fyrdubbelt) så snabbt som gubbarna på motionsbanan så ska vi se hur många delar som sitter kvar sen.

Shorts och sporttop? Väldigt klumpigt, väldigt opraktiskt, väldigt.. ochickt. Det är sådana kläder som får alla dem som valde att ha baddräkt att titta snett på en, och de som valde bikini skrattar sig nöjda för att de valde en bättre outfit än någon annan.

Det finns helt enkelt inga rätt på simhallen, bara en massa fel och det gör mig tokig!

Jag tänker konvertera till manssläktet och enbart ha badbyxor. Men då kommer ju följdfrågan... speedos eller badshorts?
//54

Ka-pinnnnggg. Ingen fara - det var bara min vuxenpoängsmätare som slog i topp.

Ankan är officiellt vuxen. Inte bara i passet, utan i verkliga livet liksom.

Låt mig berätta om dagen när det hände:

Söndagen den 27/7.

Lönen kom i fredags. Räkningarna är betalda och allt som ”måste” är ”måstat”.

Dagen började rätt så blygsamt. Samlade ett vuxenpoäng här och där – men inte farligt ändå.

Klev upp nio i morse. Drack kaffe. Inte snabbkaffe utan nybryggt i min Eva-Solo-kanna.

Dusch, bäddning, plockning. Samlade ihop alla värmeljus som var utbrunna och satte ut nya.

På dagens agenda stod att ”laga mat inför veckan”. En jäkla hög pannkaka som lunchlådor och en stor Gratäng till kvällens och morgondagens middagsgäster skulle framställas. Samt en treveckorssallad.

Skrämmande vuxet, men vänta bara!

Ut med sopor och skräp och sen drog det igång på allvar….

Ankan ”tar en härlig cykeltur” ut till stora stormarknaden. Say what?!

Ankan köper en cykelkorg. Till. Samt ett lås att låsa fast den i cykeln med (dagens ungdom stjäl ju så förbaskat). Till råga på allt köper hon en cykelslang – ”för det kan ju vara bra att ha hemma när jag får punktering”.

På Coop hittas lite garn. Tre nystan för 99:-. Skitbra pris. Köps! Fy faaan…

In på Willys. (Jag drog alltså inte bara en affär där ute – utan jag gjorde rent en raid runt området). Utrustad med inköpslista och kundvagn. Tandborstar – kan vara bra att ha. Extrapris på potatisgratäng – oj så billigt! Det går fint att frysa in.

Det är dock framme vid kassan som det riktigt stora händer:

Halvvägs genom uppackningen av varorna på bandet skådar mitt norra öga ett platt, blått paket som hänger på en pinne tillsammans med tio andra platta blåa paket.

P-R-O-F-I-L läser jag. Från R-F-S-U. Shit pomfrit - Såna behöver ju jag! (eller: behöver var väl ett starkt ord, men lever man ett fattigt singelliv så vill man verkligen inte riskera att saker och ting ska gå åt pipan på grund av brist på materiella ting!)

Jag vill ha paketet. Jag vill få ner det i min kasse och ta med det i min nya cykelkorg hem till mig. Men jag vill inte lägga det på bandet och låta det åka den oändliga sträckan ner till packzonen inför öppen ridå.

Pulsen stiger. Den stiger inte så lite heller. Hur ska jag göra? Jag har – trots att jag fyller tant om 1,5 år - ALDRIG gjort ett dylikt inköp. Jag skickar ett ombud om det behövs införskaffas ”regnrockar”. En gummihatts-langerska. En latex-pimp.

Men nu är jag ensam i stora världen. Ingen kan hjälpa mig!

Sista varan på bandet. Jag måste bestämma mig NU! Väger plus och minus fram och tillbaka.

Okej – jag gör det.

Jag tar ett paket från pinnen….eller…vafan!? Pinnjäveln är ju böjd! Det är stört jäkla omöjligt att få loss det! Ruckar lite fram och tillbaka. Lirkar fumligt. Det går inte.

Vad gör jag nu? Jag kan ju inte backa här. Hela kön står och stirrar. Kassörskan stirrar. Alla glor och tänker ”vem fan tror du ska ligga med dig. TIO GÅNGER?”.

Efter fem evighetslånga sekunder stiger den medelålders mannen bakom mig fram och tar över operationen. Vant för han paketet framåt och uppåt i en perfekt vinkel. Loss.

Han räcker mig paketet (men lägg det för helvete på bandet din jubelidiot!). Det finns inga varor kvar på bandet. Tio Profiler åker i ensamt majestät fram till kassörskans händer – blippas – och reser vidare ner i röran av matvaror och hygienartiklar. Försöker se världsvan ut när jag betalar (går sådär eftersom kortet strular lite). Med ett tomatrött ansikte går jag så avslappnat jag kan och packar mina varor samtidigt som jag rör huvudet i en ”det-var-väl-inget-märkvärdigt-rörelse”.

Väl hemma packar jag upp min mat. Lägger tandborstarna i badrummet och cykelslangen i städskåpet.

Jag håller paketet andäktigt i mina händer, som vore det en guldskatt. Som ett barn på julafton som får nåt så fint att hon aldrig kunnat drömma om det. Ögonen lyser förmodligen när jag försiktigt, försiktigt placerar det på översta hyllan i garderoben.

”Nu” tänker jag, nu är jag faktiskt vuxen. På riktigt.

//Ankan - den coolaste av dom coola.

Imorse halv sju utspelade sig ett riktigt praktgräl i mitt badrum. Jag tror aldrig det varit närmare en skilsmässa faktiskt.
På ena sidan stod jag, morgonsur och utan koffein i kroppen, och hävdade att vi hade "lite bråttom". Vi skulle dessutom till doktorn i eftermiddag och ville gärna se representabla ut. På andra sidan skottlinjen befann sig ett stort oformligt burr som vägrade att ta emot all form av tygling och ömsint tillrättaläggande. Bättre dagar hade jag tilltalat det som mitt hår. Inte i morse.

Var tvungen att beklaga mig lite på Facebook efteråt. Fick omedelbar tröst av min kloka vän M.
"- Du har ju drömhåret nummer 1"
Som vanligt har hon rätt.
Även i morse var mitt hår en dröm. En fet, svettig och andfådd jävla mardröm! En sån som man liksom inte kan få ur kroppen även efter att man vaknat....



Tur att det inte görs vassare nagelsaxar... //Ankan

Janne kommer nog inte direkt att bli glad när han läser mina enkätsvar, men jag blev inte direkt glad när jag läste hans enkätfrågor, så jag antar att det jämnar ut sig.

För övrigt gick barnträningen bra. Alla överlevde och jag hade nästan roligt.

Men justja, jag var ju där för barnens skull. De verkade också ha rätt roligt när jag ändå tänker på saken.

//54

Äääntligen tvättid!
Man vet att det gått för länge sedan sist man tvättade då man har slut på handdukar, tvingas använda skogssockarna och fultrosorna. Inte trevligt.

Skogssockar är mitt nya namn på de sockar som inte är vanliga, trevliga ankelsockar. Är det en tjockare variant av skogssockar är det slalomsockar. Stickade kallas tjocksockar och är det nalle-puh mönster på dem kallas de morgonsockar.

Trosor finns det två varianter av, enligt Emelie i Amerikatt: Fintrosor och fultrosor. Själv skulle jag även vilja lägga till kategorin schöntrosor.

Och när ankelsockarna, schöntrosorna och fintrosorna är använda, ja då får man helt enkelt traska runt i fula, konstiga underkläder, skogssockar och torka sig med oluddiga handdukar. Inte trevligt, men det är väl så det ligger till med tvättider. Man får tydligen bara tvätta på sin egen tid och inte på andras. Trots att jag hävdar att det kräver otrevliga nödåtgärder.

Jag är på fullaste allvar livrädd för svininfluensan. Om någon hostar i min närhet; svininfluensan. Om någon känner sig snuvig; svininfluensan. Om jag vaknar med halsont; svininfluensan. Om en kompis säger sig vara förkyld; svininfluensan! Ja ni fattar grejen. Den finns överallt omkring mig och min personliga sjukdomsradar är inställd på högsta styrka för att finna och identifiera den. Rätt hypokondriskt och vanvettigt jobbigt alltså.

Men det är inte första gången det blir såhär. Efter att vår biologilärare Krister berättat för oss om trikiner tog det flera veckor innan jag kunde äta griskött utan att fråga om det var besiktat. Det är inte normalt, det ska inte behöva bli så! Varför griskött? Kan jag inte få vara rädd för något normalt, typ mörker eller hästar eller nåt?

Jag kan faktiskt göra en hel lista på saker jag troligen överreagerat en aning mot, graderade från 1-5 beroende på hur rädd jag är för dem och även ett försök till helt objektivt bedömning om hur troligt det är att det verkligen kommer inträffa. Alternativt underreagerat mot kanske? Vissa saker bör jag nog vara mer rädd för än jag faktiskt är.

54:s lista på sjukt skrämmande saker man borde vara på sin vakt emot 24/7
1. Att svininfluensan finns i min närhet, är aggressiv och kommer slå till emot mig om jag inte är på min vakt.
   Min alarmvarning: 5   Trolighet att det faktiskt kommer inträffa: 3
2. Att jag kommer utsättas för trikininfekterat kött och få maskar i musklerna om jag inte aktar mig.
   Min alarmvarning: 5   Trolighet att det faktiskt kommer inträffa: 1
3. Att Christian kommer köra ihjäl sig, eventuellt även mig, på sin motorcykel.
   Min alarmvarning: 2   Trolighet att det faktiskt kommer inträffa: 4
4. Att någon kommer smita in i lägenheten (i vårat fullständigt lugna pensionärsbebodda område) för att sno våra nycklar och plånböcker om vi inte låser dörren var enda gång vi går ut.
   Min alarmvarning: 5   Trolighet att det faktiskt kommer inträffa: typ 0
5. Att löss är livsfarligt, och att man absolut bör kamma igenom håret en gång i veckan för att se till att det inte finns några små svarta äckliga pluttar som suger blod.
   Min alarmvarning: 5!!!   Trolighet att det faktiskt kommer inträffa: Inte speciellt stor? Eller?
5. Att jag kommer bli guldallergiker eller allergisk mot mitt eget hår och tvingas gå flinskallig resten av livet.
  Min alarmvarning: 3   Trolighet att det faktiskt kommer inträffa: Troligtvis minimal.

Är det bara jag som känner såhär?

Att läsa lönebesked är både en bra och dålig sak. Det är väldigt roligt att se hur rik man har blivit, men inte alls så himla roligt att se att ungefär en fjärdedel av lönen dragits till skatt.
Basically, JAG HATAR ATT BETALA SKATT!

Jag är så glad att jag inte har småsyskon. Så glad, så glad så glad!
I dagarna har vi två pojkar hemma hos oss, en på 12 år och på 13. Den ena har FAS, fosterskador orsakade av alkohol, och den andra är diagnostiserad med ADHD.

Dagen började med att jag väcktes av ett pianosolo. Eller ett och ett, jag tror att det spelades två olika låtar med fyra olika händer. Eller låtar och låtar. Det spelades i alla fall.
Jag kom fram till att jag lika gärna kunde stiga upp eftersom det troligtvis inte skulle bli något mer sovet denna morgon.

För att roa barnen, och kanske för att deras föräldrar skulle få vila öronen en stund, bestämde sig mamma för att hon skulle baka bullar med dem. Till pojkarnas förtjusning var min mamma inte redan slutkörd av deras ständiga frågor, och detta utnyttjade de till fullo.
 
- Vad är det här?
- En mjölburk.
- Det ser ut som en pepparkaksburk.
- Ja, det är det nog egentligen.
- Har det varit pepparkakor i den?
- Ja.
- Men nu har ni mjöl i den istället för pepparkakor?
- Ja.
- Vill ni hellre ha mjöl i den än pepparkakor?
- Ja.
- Kan ni inte fylla den med nya pepparkakor?

Denna strof ur deras konversation tog ca 12 sekunder, och frågorna fortsatte under hela degberedningsprocessen.
Mamma beskrev senare upplevelsen som väldigt intensiv.

Plötsligt vrålar pojkarna: STEN, SAX, PÅSE! så det dånar i hela huset, och jag lägger instinktivt ner morgontidningen för att se vad det är frågan om. Jaha, de skulle bara bestämma turordningen på bakningen. I en match om bäst av fem. Suck.

Dessa pojkar är i och för sig inte som andra pojkar, men jag är glad att detta inte är permanent. Jag behöver inte agera storasyster varje dag och det är jag glad för.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att bli förbannad över att de har fått bli som de blivit. Deras biologiska föräldrar var missbrukare, och alla deras äldre syskon hade blivit omhändertagna långt tidigare. Men de här pojkarna fick bo hos sina biologiska föräldrar till de var 3 och 4 år innan socialen hämtade dem. 3 och 4 år, trots att socialen visste hur det låg till! På grund av det hann de dra på sig skador de kommer få lida av resten av sina liv.

Birgit och Nisse är verkligen fantastiska människor som adopterat dessa pojkar och ger dem ett bra liv. Nu lär de sig tack vare sina fosterföräldrar att fungera i ett vanligt samhälle. Den yngre pojken har anpassat sig väldigt väl och fungerar nästan lika bra socialt som vilken tolvåring som helst, han spelar i ett hockeylag och går i en vanlig klass! Detta hade aldrig varit möjligt utan dessa fantastiska människor.

Men snälla Sverige, låt det aldrig mer behöva gå så här långt. Ni visste att deras föräldrar hade drog- och alkoholproblem, ni visste att ni varit tvugna att ta hand om deras syskon. När ni visste om detta, varför ingrep ni inte tidigare? De här pojkarna förtjänade inte det helvete ni gav dem.

Vad jag innerligt hoppas är att ni lär er någonting. Det som är gjort kan aldrig göras ogjort, men systemet kan förändras. Och förbättras. Inför framtiden.