Jag hatar katter. Katter får mig att nysa, ger mig kli i halsen och röda ögon. Finns det en katt i huset finns det troligtvis någon som tar upp katten i knät när man umgås, trots att personerna som plockar upp katten vet att det finns en allergiker bland dem. Jag vill inte vara den som tjatar, förbjuder och skapar dålig stämning, men jag vill inte heller spendera tid som ett förkylningsoffer på grund av att vissa inte förstår vad det innebär att vara allergisk. Resultatet blir att jag hatar katter. Hade katterna inte funnits, hade det inte funnits något problem.

Men borde jag egentligen inte hata de som tar upp katterna i knät när de sitter bredvid mig, istället för att hata de stackars oskyldiga katterna? Givetvis, men så enkelt är det inte. Hatar man sin otrogna älskade eller den lilla hyndan som var med honom? Hatar man sina vänner eller hatar man katten? Det är så mycket lättare att flytta över sin ilska på dem som inte betyder någonting för en själv en istället för att ta ut det på dem som faktiskt orsakar den. Projicering, som de kallade det i psykologi A.

Tyvär katten. Så länge det finns personer som inte förstår att rinnsnuva är ett helvete måste jag tyvär hata dig, trots att jag egentligen inte vill. Utan människorna hade jag inte fått den men som människa hatar jag ogärna min egen art. Ännu ett bevis på att människor är idioter.


Men är den söt eller?!

//54

Igår var jag ledsen. Jag fick veta att jag skulle åka iväg till övik istället för att spendera dagen med en pojke som är min vän. Det kändes rätt tungt faktiskt.

Igårkväll var jag glad. Jag fick veta att jag skulle få låna med mig ett internet till resan. Glee, här kommer jag! tänkte jag.

Idag är jag ledsen. Jag kom ihåg interntet, men jag glömde att ta med mig hörlurar. Livet är hårt ibland.

//54

Jag kanske håller på att bli lite smågalen ändå.

Ikväll, precis efter att jag kommit hem, fick jag ett sms. Istället för att som vanligt bara läsa sms:et säger jag högt och tydligt: "Oooh, who can that be?" med glimten i ögat och spänning i luften. Sedan inser jag att jag är själv. Och pratar med mig själv. Och blir nästan lite förskräckt.

Sedan tror jag att jag är lite dum i huvudet också.
Jag kan inte prata, jag kan inte räkna vikter och jag kan inte skilja på höger och vänster. Verkar jag smart eller? Svar nej. Åtminstone inte när jag tränar.
Jag frågade min coach; verkar jag dum i huvudet?
Han svarar: Haha jaa ibland faktiskt, men då brukar jag tänka efter lite och komma på att du faktiskt inte är det.

Det kanske finns lite hopp ändå.

//54

NÄSTAN alla kartonger är uppackade och min nya lägenhet är NÄSTAN bebolig nu!

Idag tänkte jag att jag skulle laga köttbullar. Jag har ingen köksfläkt. Efter en stund började jag fundera; varför ser jag inte till andra sidan rummet längre? trots att svaret kan tyckas vara ganska uppenbart.

Nu luktar lägenheten inte mormor längre. Den luktar köttbullar. Trapphuset luktar köttbullar. Jag luktar köttbullar. Mitt nya smeknamn är Meatball, eftersom jag luktar som en köttbulle. Jag gillar det inte.

//54

Det finns nog inget tillfälle då jag ser så otroligt ut korkad som när jag ligger i en tandläkarstol med bomullstussar inkörda vid vardera tandrad, en spiral-blåsare i vit plast som torkar ut munnen och en stålform med någon slags rosa hubba-bubba smet som är uppkörd i gommen och tar avtryck av mina tänder. Till råga på allt sitter det en liten spegel under läkarlampan så att jag i ungefär 45 minuter tvingas titta på eländet, i brist på annat att roa sig med hos tandläkaren.

Ibland ställer jag mig frågan "varför har jag ingen pojkvän?" och så plötsligt ibland, som när jag ser mig själv i spegeln hos tandläkaren, är svaret så uppenbart.

//54

På senare tid har jag börjat känna mig lite som en Tomas DiLeva Jr. Jag tycker nästan om hela världen, jag tycker inte ens att Caroline af Ugglas är störande längre. Någonting har hänt.

På ett sätt kan jag känna att det känns väldigt bra, och på ett annat så känns det lite sorgligt. De människor som känner mig väl vet att jag har en förkärlek till att klaga och ibland säga väldigt taskiga saker om människor, det har liksom varit lite av min grej att klaga på saker som inte funkar eller kommentera något lagomt fisigt om någon som går förbi på gatan (det bör tilläggas att jag är way to chicken för att faktiskt säga något till någon högre uppsatt människa eller faktiskt göra något åt mitt klagomål, så egentligen menar jag det nog inte så mycket, jag gör det bara för sakens skull).
Anyway, jag börjar känna att jag inte får ut något av det längre. Jag vet inte riktigt vad jag fick ut av det innan heller, visserligen, om jag ska vara riktigt ärlig. Det kanske helt enkelt är så att jag växer upp lite. Om det är så, så är det ju faktiskt en ganska kul grej. Kanske. Jag vet inte riktigt.

Vet inte riktigt vad jag ville få ut av detta, kanske var det mest för min egen skull.

Love me to pieces
// Mercy

Jag sitter och funderar varför verkligen alla mina tävlingsresor i sommar blev större eller fiaskon. Okej, ni kanske tycker att jag överdriver, men detta är fakta:

- I början av säsongen missar jag att boka en flygresa i tron om att en träningskompis bokat mina biljetter. Jag och coach åker bil över 120 mil den helgen.

- I mitten av säsongen händer det ÅTER IGEN att det blir en kommunikationsmiss mellan mig och en träningskompis, vilket resulterar i att jag står på flygplatsen utan resa. Jag tar mig till Bromma där jag sedan blir fast i flera timmar innan jag tar mig vidare till Göteborg.

- I Göteborg hittar jag inte till hotellet, utan tvingas vandra runt själv, under våldtäcktstimman. Ingen verkar veta vad jag pratar om för hotell eller var det ligger. Till sist bokstavligen tvingar jag min hotellkamrat att göra en gentlemannainsats och komma ut och rädda mig från gatan, innan jag kidnappas av nån galen kroppsbyggare eller blir uppäten av en pitbull.

- I slutet av säsongen hamnar jag på "Sveriges billigaste (och troligtvis risigaste) hotell". Jag hinner bevittna misshandel och bor i miljöer som till och med är värre än mitt gamla elevhem. Coach hämtar upp mig och mina väskor efter en natt.

- Och var enda tävling, VAR ENDA TÄVLING, underpresterar jag med tanke på hur träningen gått i vinter. Finns det ett samband? Eventuellt!

Det är alltså detta jag ska se positivt på och dra lärdom av. Okej. Ta ett djupt andetag.

//54

Bilden är inte jättesmickrande, jag vet, men hur kommer det sig att verkligen ALLA verkar avsky Ola Svenssons frisyr?

//54