Tack och adjö!
"Alla fick fingra lite på den nyinförskaffade guldpinnen. Det joggades ett par varv där man lite lagom slött gav pinnen till varandra. Därefter var spjutkastarn trött och häcklöparn hungrig."
JB saint om killarnas stafetträning inför skol-SM. Gillare.
Ibland blir det lite fel.
Igår åt jag min sista måltid. Gonna miss it.
Jag har beslutat mig för att lägga ner denna blogg. Syftet med Detkommermera var att ha en delad blogg där alla som ville skulle kunna uttrycka sina åsikter, utan att behöva driva en hel blogg på egen hand samt att kunna gömma sig anonymt bakom ett bloggcrew när man kände för det. Det fungerar inte så längre. Sedan nästan två månader tillbaka är det bara jag som skriver på Detkommermera trots att över sju personer innehar dess lösenord, och det fungerar inte.
En gång i tiden var vi bra. Riktigt bra faktiskt! Våra glansdagar verkar dock vara över, och med sinande läsarantal samt brist på motivation att driva ett sjunkande skepp känns detta som rätt beslut. Jag vill dock tacka alla de läsare som genom åren följt oss, skrattat med oss, kommenterat alla våra tokigheter och gjort Detkommermera till en blogg värd att existera! Utan er hade vi aldrig hållit i det så pass länge som vi ändå har gjort! :)
Kanske startar jag en egen blogg en vacker dag, och kanske hittar några av er dit. Jag kommer dock att vänta tills jag har all den motivation och drivkraft som jag hade när jag startade Detkommermera, för när det väl händer ska det vara en blogg värd att läsa! En blogg full av starka åsikter, kärleksproblem, världsorättvisor, härliga bilder och ilandsproblem.
Precis som Detkommermera var en gång i tiden.
Fast bättre.
Yours truely, och tack för allt!
//Livix
Zzyzx red
Tell me I should stick around for you
Tell me I could have it all
I'm still to tired to care and i gotta go
Free-zone
Jobbade förresten med skolvalet idag, kul att se att så många inte vet vad ett riksdagsparti är i 15-18årsåldern.
Väl bemött //Livix
O-Okej
Det kan ha varit för att vi varit dåliga på skriva med det erkänner jag aldrig.
//Livix
Ey shuno
Väntar fortfarande på att Lollo ska våga tillbaka till bloggen efter att hon fått en elak kommentar på ett inlägg. Lite kycklingaktikt, tycker ni inte det?
Var håller alla de andra bloggarna hus förresten? Är det bara jag kvar?
All byyy myyy seeeelf.....
(Eller som de säger: Obamas Elf)
Vi minns...
10 poäng och en imaginär blå spårvagn till den som kan gissa var numret ledde!
// Livix
Lilla fågel blå
Nästa gång du ser mig, krama mig.
Blir jag någon gång aktiv i ett politiskt parti tänker jag förresten skaffa sisådär 40 menlösa pojkvänner månaden innan valet, eftersom dom då kommer att rösta på samma parti som jag tänker göra utan att egentligen ha en egen politisk uppfattning eller åsikt. Det finns faktiskt människor som gör så.
Apropå pojkvänner tycker min gode vän Arsalan att vi ska skaffa barn tillsammans, ungefär 20 stycken, som vi ska döpa till Jörgen och Ronja. Jag körde in våra ansikten i en framtidabarn-simulator för att få se hur våra barn kommer att se ut.
Mitt ansikte
Arsalans ansikte
Lilla Jörgen
Lilla Ronja
//Livix
Hard Work Work
Hihi, det var roligt. Det guppade så taktfullt.
Letar alltså efter positiva saker om vänsterpartiets jobbpolitik och skulle vara jättetacksam för lite synpunkter!
//Livix
Hej historia
Idag somnade jag med ett tuggummi som smakade bra igen när jag vaknade. Det var awesome.
//Livix
Jag säger NEJ
När man blir så upprörd över ett avsnitt at Fångarna på fortet att man går in på TV4-chatten för att diskutera det med andra likasinnade - då har det gått för långt!
För mig har det gått för långt. (Ni kan läsa mina kommentarer under användarnamnet Moritz - Jag har liksom redan klickat med det namnet!) Kanske blir det så när man inte har något vettigare för sig än att slappa och se på TV en kväll, jag vet inte? Jag vill i alla fall inte göra detta mer. TV sög.
Pernilla Wahlgren borde utvisas ur Sverige.
Josefin Crafoord borde få en medalj, eller åtminstone ett beundrarmail. Jag tänker skriva ett åt henne.
Tillbaka till chatten
// Livix
Tid är pengar och jag har inga kvar
Jag tränar.
Jag jobbar.
Jag går i skolan med tre olika klasser i tre olika årskurser och läser fyra olika ämnen.
Jag kämpar med min uppdragslista.
Jag dömer matcher för sådana där idrottare.
Jag försöker hinna med en sådan där, vad heter det, fritid.
Det går sådär.
Bloggen har blivit lite lidande. Det är obra.
Jag förbereder mig dessutom för att bli moster!
Hör och häpna, även jag ska en vacker dag börja lära mig att ta ansvar genom att inte vara den yngsta och jobbigaste lilla rackaren 24/7. Moritz, som jag bestämt mig för att hon ska heta, ploppar nog ut nu vilken dag som helst.
Topp tre - Saker jag vill köpa till Moritz när hon kommer:
3. En tiger
2. En sparkdräkt med texten "R is for REBEL"
1. En björndräkt
Resultat återstå att se!
//Livix
JAG HAR
...varit lite dålig på att uppdatera mina avklarade uppdrag, men tålamod kära läsare. Här kommer några från förra helgen!
- Gå ut på krogen och presentera dig som 'Den gyllene hingsten' för 3 främlingar
Här snackar vi MINST 3 främlingar, jag kom så att säga in i ett flow! Somliga reagerade, somliga reagerade inte, och somliga kallade mig visst för hingsten resten av kvällen.
- Strula med någon som heter Oskar
Ett oväntat initiativ bredvid en jublande Louise och två förstummade killar från min gamla gymnasieklass. Fem minuter senare frågar de: - Öööh.. vadfaen hände där egentligen? Oskar själv såg rätt nöjd ut när han tackade för sig och försvann i Droskans folkvimmel.
- Få Johan Sandberg att säga att han gillar dig
Piece of cake. Johan är en trevlig prick.
- Låtsas att du har glömt Amandas namn när hon kommer hem från Norge och kalla henne Agnes. I 3 dagar.
Ett uppdrag som tydligen skulle underkännas eftersom jag blandat Agnes med Amanda emellanåt (?) men vilket jag fortfarande får poäng för om jag klarar #38 en gång till, dvs strular med ännu en Oskar...
Bildbevis är det ont om men personer som Robert, Louise, John, Pontus, Johan, Amanda, Daniel, Sandra (och givetvis Oskar) kan bekräfta att allt detta faktiskt stämmer!
I'm still on
//Livix
EFTERLYSNING
Har seriöst finkammat hela Umeå city efter dessa små förtärbara mästerverk, utan framgång.
VAR ÄR ALLA MARMELADKULOR?
Tänker bojkotta Sveriges alla godisbutiker tills jag hittar dem!
Och om ni hittar någon som säljer dem får ni ju gärna höra av er...
.jpg)
De underbara sockerbollarna
//Livix
Spin me right round
Funderar jag lite på saken är jag inte så säker på om jag gillar Stockholm överhuvudtaget.
Åtminstone inte kollektivtrafiken.
Klockan är ca 12.08 när jag tidigare idag stiger ur flygbussen på cityterminalen. Jag har frågat om bussen ska stanna vid tågstationen, och efter att ha fått svaret 'Jaa typ' från chauffören hoppas jag på det bästa.
Jag går in i cityterminalen.
Massor av bussar.
Inget tåg.
Varmt, tänker jag och beslutar mig för att byta byxor. Letar rätt på en toalett, men tro på min förvåning - det sitter en liten 'andra klassens kaffe med mjölk' utanför dörren och kräver betalt för att låta mig komma in. Inte en chans att jag betalar. Sparar det istället till senare.
Frågar mig fram till tågstationen. Kilar runt och åker rulltrappa, går mot fel håll i folkströmmen, försöker vinna en bil, kollar in förvaringsboxarna, åker hiss, hittar fler betaltoaletter, hälsar på i SJ:s informationsdisk, kollar in avgångstavlorna, köper sallad och finner slutligen rätt spår - spår 12.
Med en och en halv timma kvar till avgång känns det dock rätt värdelöst att hänga där, så jag väljer att åka upp med hissen bredvid spåret som tydligen ska ta mig upp till markplan och förhoppningsvis en bänk där jag kan sitta i solen och äta min sallad.
Inne i hissen passar jag på att byta byxor, snabbt som tusan.
När jag kommer upp är jag ombytt, stolt och - tillbaka där jag började leta spår 12.
Helt sjukt värdelöst.
Och ändå brukar jag ha lokalsinne
// Livix
Lodarlivet
Okej. Även jag har mina gränser.
Detta är ett sådant uppdrag jag inte utför omaskerad.
Ja... jag valde ju kanske inte precis rätt torsdagkväll för uppdraget eftersom Umeå Fotbollsfestival precis sparkats igång, och både svenska och utländska lag gästade stan. Dessutom fick jag skämmas inför alla ordinarie Umebor också! Men alltid roar man någon (en hel del i mitt fall) eftersom stadens människor kunde stanna och titta, skratta och peka på mig. Och ett gott skratt förlänger ju livet.
Som ni ser på bilden fick jag till och med support på min mission! När jag hade stått på apberget cirka 12 minuter kom en främmande snubbe fram till mig och gjorde mig sällskap, och strax därefter dök min fotograf upp för att föreviga det hela. Killen fick sedan min skylt som tack för stödet.
Undrar om han hittar bloggen en vacker dag!
//Livix
